Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Moberg, Vilhelm, Sömnlös, anmäld av Georg Svensson - Johnson, Eyvind, Slutspel i ungdomen, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
av det ljus, som den nattlige sökaren Knut
Toring varit på vandring mot.
Som samhällskritik är Mobergs roman djupt
signifikativ. Den belyser ett av våra viktigaste
sociala problem, landsbygdens avfolkning.
Den ger samtidigt ett nytt och gripande
uttryck för storstadsledan och protesten mot den
mänskliga mekaniseringen och
värdeförfalsk
ningen. Lika gripande uttrycker den en
gudlös mänsklighets metafysiska trängtan och
oförlösta ömhetsbehov. Både som förkunnelse
och dikt är denna romancykel märklig. Den
artar sig till att bli ett av de centrala
mänskliga dokumenten i vår nyare diktning, en
pejling av den svenska folksjälen ända ned till
dess urgrund. Georg Svensson
Fullbordat ynglingaepos
EYVIND JOHNSON: Slutspel i ungdomen.
Bonniers. 6: 75.
Eyvind Johnson har nu fullbordat sin
roman-tetralogi om Norrlandspojken Olof Persson,
där han utnyttjat sina egna
ungdomsupplevelser med ett förvånansvärt minne för såväl
stämningsliv och tidsatmosfär som de minsta
småsaker. Fyra år har det tagit för honom att
nedskriva den, och fyra år -— världskrigets
fyra år — tog det för Olof att uppleva vad
som här skildras, att bli vuxen i de vuxnas
värld, dit han som fjortonårig knuffades ut
av ett hårdhänt öde. Vår litteratur är ovanligt
rik på ungdomsskildringar av denna art, och
det kan vara onödigt att utmärka någon
särskild på de andras bekostnad. Men att Eyvind
Johnsons kommer att tillhöra dem som stå sig
får man väl ändå hoppas, eftersom den
rymmer så rika fonder av sann mänsklighet, fin
uppriktighet och stor konst. Det har skrivits
många hjältesagor med pampigare hjältar och
glansfullare dåd, men få med en tapprare och
mera vinnande huvudperson än Eyvind
Johnsons epos om Olof Persson.
Nej, det händer inga märkvärdiga saker
i dessa fyra böcker, och den som mäter dåd
och äventyr med ”De tre musketörerna” som
måttstock skall säkert bli besviken. Olof själv,
som inte var främmande för d’Artagnan och
Mylady, skulle nog själv varit den siste att
göra anspråk på någon hjältegloria åt sig.
Hans odyssé bestod bara av en vandring
mellan de tillfällighetsarbeten, som en
halvvuxen arbetarpojke utan yrkesfärdigheter
kunde duga till under krigsåren, och
eftersom hans försörjningsmöjligheter aldrig räckte
längre i taget än att han med jämna
mellanrum måste återvända hem, blev det en
kretsgång, där samma arbetsplatser och samma
människor döko upp på nytt. Hans historia
är en enda serie av uppbrott och
upprepningar. Han vill alltid bort, men kommer
ofelbart hem eller tillbaka eller till likadant. Ett
dunkelt tvång driver honom runt i denna
kretsgång. Han vill göra något annat av sitt
liv, men vad detta andra är vet han inte klart.
Geografiskt och socialt rör han sig i en cirkel
närmast marken, men psykologiskt beskriver
han en spiral. Undan för undan får han litet
bättre utsikt över sitt öde och höjer sig över
de kuvade och jordbundna trälar bland vilka
han arbetar. Och i denna sista volym spränger
han definitivt cirkeln och kastar sig ut i det
okända. Han lämnar det karga Norrland för
Söderns rikare möjligheter, och han har på
känn, att det skall dröja länge, innan han
kommer tillbaka till hemtrakten. I yttre måtto
är han ingenting förmer än han var, när
romancykeln började, och hans
framtidsutsikter äro lika mörka som någonsin.
Romancykelns sista ord är ångest.
Enbart som verklighetsskildring stå
romanerna på högsta nivå. Landskap, städer,
arbetsplatser och människor framstå i
utomordentligt klar gestaltning, trots att författaren aldrig
hängiver sig åt några minutiösa beskrivningar.
Lika styvt är tidsatmosfären återgiven.
Tonvikten är därvidlag naturligt nog lagd på det
sociala momentet. Ehuru Olofs insatser i
klasskampen snarast äro av det komiska slaget,
när de inte äro rörande i sin valhänthet,
belysa hans politiska upplevelser några av
arbetarrörelsens genombrottsår. Sitt största
värde har dock romancykeln som
ungdomspsykologi. Pubertetsårens verklighetserövring
och oroliga fantasiliv har knappast —
åtminstone inte på detta sociala plan — tolkats och
rekonstruerats med en så övertygande verkan
752
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
