Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Lo-Johansson, Ivar, Statarna. II, anmäld av Holger Ahlenius - Ossiannilsson, K. G., Smeden Bångs träta med Vår Herre, anmäld av Thure Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
skulle ägt, om det kulturhistoriska elementet
stått utan motvikt, och de höra samman med
liknande historier i förra delen.
Sådant verket nu föreligger färdigt i två
volymer har det inte bara åsyftad
dokumentarisk fyllighet, slagkraft och tyngd, det har
också förankring i bygdeberättelse och folklig
hävd. Krönikören har inte förlorat kontakten
med vare sig diktens källor eller den i ständig
rörelse stadda verkligheten. Självupplevelsen
och den enastående förtrogenhet med miljön
som Ivar Lo-Johansson förfogar över ha hjälpt
till att bringa det stora företaget i hamn.
Verket kommer att stå som ett av Sakens eget
patos inspirerat monument över en svensk
samhällsgrupp, dess förtvivlade strider och
knappa seger i elfte timmen av aderton- och
nittonhundratalens stora frihetsrörelse.
Holger Ahlenius
Brott och bot
K. G. OSSIANNILSSON: Smeden Bångs träta
med Vår Herre. Bonniers. 6: 75.
För tjugu år sedan skrev K. G.
Ossiannils-son en roman om Jesus från Nasaret, vari
denne framställdes som en människa bland
människor i motsats till den traditionsenliga
uppfattningen av hans gestalt som ett slags
mystisk och för förnuftet ofattbar blandning
av människa och gud. Författaren lär alltjämt
betrakta denna bok som sitt förnämsta verk,
en åsikt som knappast delas av vare sig kritik
eller publik. Denna kallsinnighet har lockat
honom att ta upp problemet på nytt, och nu
från en annan sida, i en roman, som han
kallat ”Smeden Bångs träta med Vår Herre”.
Han går inte till direkt angrepp mot den
kristna treenighetsläran, som ju är en fråga
om tro mera än om förstånd, och som
följaktligen inte kan lösas genom rationalistisk
argumentering. I och för sig lämnar den väl
också de flesta moderna människor tämligen
likgiltig. I stället riktar han sin stöt mot den
lutherska försoningsläran, alltså den
uppfattning som går ut på att Kristus har dött för
våra synder och därigenom befriat oss från
det eviga ansvaret för våra gärningar, under
förutsättning att vi tror på honom. Denna
onekligen svårbegripliga men samtidigt sköna
lära, som säkerligen varit till stor tröst för
mången fattig syndig människa,
tillfredsställer inte K. G. Ossiannilssons krav på en
rationell religion. Han har alltid haft en viss
faiblesse för övermänniskor, kraftnaturer, folk
som gått sina egna hänsynslösa vägar och
burit ansvaret själva. Det är också en figur
av den arten författaren gjort till huvudperson
i sin nya roman, och det framgår, att han
hyser stor beundran för honom. Vi ska se
i vad mån den kan anses befogad.
Smeden Bång har begått ett dråp. Han har
slagit ihjäl sin lärpojke, Evald, en liten klen
krake, som skulle ha passat bättre till att
hänga näsan över böckerna än som
hantlangare i en smedja. Det skedde i hastigt mod
och väl också en smula av våda. Han tyckte
visserligen illa om pojken, därför att denne
var av en annan, finare ras än han själv,
och därför att hustrun visade ett påfallande
intresse för den bleke ynglingen, men han
menade ju inte, att släggan skulle ta så hårt.
Undersökningen angående den föräldralöse
pojkens död blir rätt summarisk, och smedens
förklaring att en häst, som de hållit på att
sko, sparkat ihjäl honom, godtages. Bång är
naturligtvis glad över att ha sluppit undan
rättvisan, men med den primitiva människans
skräck för andar och spöken börjar han snart
anfäktas av tanken på den döde. Han försöker
besvärja honom genom att framhålla, att det
ju var bäst som skedde, eftersom Evald ändå
aldrig kunde ha blivit någon riktig smed och
ingen hade velat kosta på honom att studera
till präst, det enda som han hade dugt till.
Men han får ingen frid. Hustrun, som anat
det rätta sammanhanget, råder honom nu att
gå till kyrkoherden i socknen, och sedan Bång
fått klart för sig, att denne är bunden av
tystnadsplikt, går han dit och avlägger
bekännelse. Prästen ålägger honom att gå i kyrkan
varje söndag och att varje måndag komma
och upprepa sin bekännelse inför honom. I all
sin rädsla för den döde visar sig Bång
nämligen fortfarande hård och oböjlig och
fullständigt oemottaglig för den kristna för-
755
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
