Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Ossiannilsson, K. G., Smeden Bångs träta med Vår Herre, anmäld av Thure Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
K. G. 0SSIANN1LSS0N
soningsläran. Att Kristus genom sin död
skulle ha utplånat hans skuld kan han inte
begripa, och han vägrar hårdnackat att tro
prästens försäkringar, att vägen till frid går
där och endast där. Om en människa har
begått ett brott, kan inte en annan göra det
om intet genom att ta det på sig, menar Bång.
Var och en måste svara för sina gärningar.
Men att ta på sig den världsliga rättvisans
straff gör inte heller saken bättre, eftersom
han därigenom bara skulle dra skam och
olycka över sin hustru och deras barn.
Bång får nu veta, att Evald har en bror,
Torvald, som är märkvärdigt lik den döde
både i fråga om klen fysik och stor
begåvning å huvudets vägnar, och han beslutar att
låta denne studera till präst. Därmed anser
han sig gottgöra mot den ene vad han
förbrutit mot den andre. Prästen, som är en god
och trogen lutheran, ogillar i grund och
botten denna katolska frälsningsmetod men
godtar förslaget som ett tecken på smedens
sinnesändring. Genom den avlagda
bekän
nelsen, kyrkobesöken, bibelläsning, samtalen
med prästen och slutligen denna anordning
finner Bång en viss lättnad. Dråpet har
emellertid bevittnats av en halvfnoskig individ på
fattighuset, och slutligen drivs smeden av de
smygande ryktena, som tar alltmera bestämd
form, till att begå självmordsförsök. Han
räddas i sista ögonblicket, och i det
halvmedvetna tillstånd, vari han då befinner sig, tar
han Torvald för Evald och får ett slags
absolution.
Det är ett stort och svårt problem
författaren gripit sig an med, ett problem av
allmänmänsklig räckvidd, men något restlöst
svar på frågan eller rättare frågekomplexet
har han inte givit. Det vore väl också för
mycket begärt. Men han har själv
omöjliggjort det för sig just genom sitt val av
huvudperson. Smeden Bång är otvivelaktigt en på
sitt sätt imponerande figur, och man lär sig
nästan tycka om karlen under berättelsens
gång, därför att det är något så ursunt —
ur-svenskt, skulle man vilja säga — i den
hårdnackade envishet varmed han påtager sig
bördan och värjer sig för de slag som drabbar
honom. Det är den svenske bondens kanske en
smula trindskalliga, säkert yverborna stolthet
som präglar hans väsen. Han är också av
bondestam. Sluten och ordknapp är han
långtifrån dum. Tvärtom besitter han i hög grad
detta som kallas sunt bondförstånd, och som
är en utveckling av barnets oförvillat
rät-linjiga logik. Han kan inte finna någon
rättvisa, någon reson i att en människa, som
levde för tvåtusen år sedan, skulle ta på sig
hans skuld. Hans omutliga hederlighet, hans
rättskänsla reser sig mot detta, och sedan
vägrar han att tänka längre. Eller kan inte.
Att han inte vill ha med den mänskliga
rättvisan att skaffa är förklarligt. Men han vill
inte ha något att göra med den gudomliga
heller. Han träter inte alls med Vår Herre.
Han har helt enkelt ingenting otalt rned
honom. Han tror på honom, efter vad det
sägs, och han har väl också ett slags tro på
ett liv efter detta, men han hyser inget intresse
för sin själs salighet. Hela affären angår bara
honom själv och Evald. Det är Evald han har
förbrutit sig emot, alltså är det med honom
han ska försona sig. Författaren anser
tydligen att han lyckats — på annat sätt kan
man knappast tolka romanens upplösning. Det
756
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
