Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Ossiannilsson, K. G., Smeden Bångs träta med Vår Herre, anmäld av Thure Nyman - Gustaf-Janson, Gösta, Stora famnen, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
är gott och väl för Bångs del, och man unnar
gärna den plågade mannen en smula fred och
ro, men tillfredsställd är man inte. Det ligger
alltför nära till hands att fråga: hur gick det
sedan? När Bång upptäckte sitt misstag, sin
förväxling av de bägge otroligt lika bröderna.
Romanen utspelas i skånsk miljö för
omkring ett halvsekel sedan, och det framgår av
företalet, att författaren bygger på
barndomsminnen. Man skulle alltså kunna tänka sig,
att han fått sin uppfattning om Kristi gudom
och därmed sammanhängande ting av smeden
Bång, som mördade sin lärpojke i ett anfall
av raseri. Men det förefaller nästan troligare,
att han lånat romanens Bång sin egen
uppfattning av dessa frågor. I all synnerhet som
smedens motpart i diskussionen — inte Vår
Herre utan prästen — så kapitalt drar det
kortaste strået. Författaren har gjort honom
sympatisk, men inte är han vidare slängd
i dialektiken. Och nog är det nästan
oförlåt
ligt, att han inte tar Bång i kragen och ställer
honom ansikte mot ansikte med Vår Herre,
när han inte vill ha med Jesus från Nasaret
att göra.
Om romanen kan för övrigt sägas, att den
är lättläst trots den — icke alldeles enhetligt
genomförda — dialektala utformningen av
dialogen. Några bifigurer — fattighjonen,
grannkvinnan med sin vidriga blandning av
erotisk svampaktighet och religiöst hyckleri —
förefaller tagna på kornet, andra — till
exempel hustrun - — är det svårare att få grepp om,
och den avsigkomne greven, som uppträder
på slutet och presenterar sig som de bägge
pojkarnas okände far, har tycke av att vara
klippt ur en skämttidning med populasens flin
som främsta ögonmärke. ”Barbarskogens”
författare rycker väl inte upp i täten med
föreliggande roman, men man kan inte gå
likgiltig förbi den, därför att den drar fram
frågor som rör oss alla. Thure Nyman
Stora famnen
GÖSTA GUSTAF-JANSON: Stora famnen.
Bonniers. 10: —.
På Kommentaravdelningen i denna tidskrift
efterlyste undertecknad nyligen den brett
miljöskildrande svenska romanen med
borgerlig bakgrund, i vilken en stor kategori av den
läsande publiken kunde igenkänna sig själva
och sin omgivning. Vore det inte för en
programmatisk tillspetsning, som påverkar också
människoskildringen, skulle Gösta
Gustaf-Jan-sons nya roman komma idealet för den sålunda
efterlysta borgerliga romanen bra nära. Den
är en diger, rörlig och figurrik
Stockholms-roman, där interiörer från burget hem-,
kontors- och krogliv samt, för kontrastens skull,
ett arbetarhem i en förstad, snurras runt av
ett väloljat vridscensmaskineri. De
utomordentligt välregisserade scenerna äro inte direkt
idylliska, ty författaren ser ganska kritiskt för
att inte säga obarmhärtigt på den överklass,
han tydligen så väl känner. Hans bok är en
av de elakaste, som på länge skrivits i Sverige,
och vore det inte för den ljusblå rundhorisont,
som författarens idealitet spänt över sina låga
varelser, skulle intrycket av skådespelet bli
skäligen negativt. Trots sin på nästan varje
50. — B. L. M. 1937.
sida dokumenterade skarpsynta elakhet har
nämligen Gösta Gustaf-Janson avsett sin bok
som en hymn till människokärleken. Hans
partitecken är varken den knutna näven eller
den utsträckta armen utan stora famnen. Men
det är absolut inte att vända vänstra kinden
till, när någon slår dig på den högra. Gösta
Gustaf-Jansons moral är inte kristen, ty han
har givit upp hoppet om förlåtelsens ofelbart
välsignelsebringande effekt. Några människor
äro oförlåtliga, och dem måste man bekämpa
och avslöja. Så länge världen är sådan att
smart rimmar på duktig och snäll på
enfaldig, måste de snälla hålla ihop och
utveckla ett slags aktiv och kämpande godhet,
som har både näbbar och klor. Det måste
bli modernt och tidsenligt att vara hygglig.
Detta är, om jag förstått Gösta
Gustaf-Janson rätt, hans pragmatiska evangelium, mera
välment än snillrikt, men onekligen värt vår
sympati.
Släkten Koger är besatt av förvärvs- och
ägandebegäret. Hos huvudmannen, gubben
K. A., som har en mattaffär vid Väster
långgatan och som genom list och spekulation
för-kovrat sin förmögenhet, är penningbegäret
757
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
