Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Gustaf-Janson, Gösta, Stora famnen, anmäld av Georg Svensson - Swensson, Hugo, Hjalmar Willén och hans klass, anmäld av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
ohöljt och oförfalskat. Gubben erkänner inga
andra värden än de ekonomiska och bedömer
folk uteslutande efter deras förmåga att sköta
pengar. Men hans materialism är så
elementär, att den nästan verkar troskyldig, och när
därtill kommer, att i denne åttioårige
bergs-mansrese sjuder en kraft och en härskarvilja,
som är praktfull, blandar sig oemotståndligt
beundran i den häpnad, med vilken man
betraktar detta vidunder i människoskepnad.
Gösta Gustaf-Janson har i sin förra bok ritat
en gubbe, som man minns, men K. A. Koger
tar ändå priset. Enbart hans vokabulär är en
fantasiskapelse av rang. Hjalmar Bergman
skulle inte ha behövt skämmas för att sätta
sitt namn på porträttet.
Generation två av släkten Koger har behållit
snikenheten men tappat genuiniteten. För
gubben Koger står högfärden som den enda
egentliga dödssynden. Hans brorsbarn Magnus,
Henning och Elisabeth äro högfärdiga.
Bankdirektören Magnus Koger och hans hustru
Fanny äro belåtna med sig själva och betrakta
sig som nyttiga och önskvärda medborgare.
Författaren är av en annan mening. Utan
kari-kering avslöjar han dem som ända in i själen
förljugna människor, vilkas skadliga
inflytande han demonstrerar på den trettonåriga
dottern Ulla, vars ömhetsbehov och barnsliga
friskhet äro dömda att inkapslas i
klassmedvetande och konventionalism. Gösta
Gustaf-Janson är en av våra allra styvaste
barnpsykologer. Magnus’ kusiner Henning och Elisabeth
äro också fjärran från naturlig mänsklighet.
För Henning är släktens anseende, ”äran”, det
väsentligaste i tillvaron, och han skyr
ingenting, inte ens brott, när det gäller att hålla
den kogerska vapenskölden ren från
pöbel-fläckar. Han förefaller rätt osannolik. Hans
syster Elisabeth är en förfrusen varelse,
förfrusen av abnorm anständighetskänsla och
perverterat kärleksbehov.
Men alltifrån K. A:s framlidna syster, den
välgörenhetsivrande Karolina, flyter trots allt
genom släkten Koger en ideell ådra, som då
och då skjuter ett källsprång. En sådan frisk
källa i den kogerska öknen är Bertil, det
fjärde av K. A:s brorsbarn. Han är en ganska
hållningslös men godhj ärtad och charmfull
målaryngling, som alltid roat sig med att
trampa sina kusiner på liktornarna. Ingen har
någonsin tagit honom för annat än en
extra
vagans, som släkten haft råd med. Men så
råka Kogers i en oerhört kritisk situation.
Utan föregående varning uppenbarar sig
plötsligt en helt ny gren av släkten och kräver
delaktighet i den familjefond, som på gamla
Karolinas tillskyndan stiftats av gubben K. A.
Eftersom inkräktarna äro vanliga simpla
arbetare och därtill på vissa händer ovanligt litet
presentabla blir situationen pinsam. Den ende,
som njuter av den, är K. A. i sin inpiskade
elakhet, ty han unnar de uppblåsta
brors-barnen allt vad de kunna få. Magnus, Fanny,
Henning och Elisabeth mobilisera däremot
alla sina resurser för att möta anfallet, medan
Bertil ensam böjer sig för det rättvisa i kraven.
Därmed är släktfejden i full gång, och
författaren vet att med strålande fantasi och
infernalisk konsekvens avvinna den alla
möjligheter. Hur den avlöper skall ingalunda
förrådas; det vore att beröva läsaren ett
ovanligt tillfälle till spännande lektyr. Skildringen
kulminerar i uppvaktningarna och festen på
K. A:s åttioårsdag, där författarens drastiska
humor firar triumfer.
Den ende, som lyckas få någon uppbyggelse
ut ur det vidriga skådespelet, är Bertil. Han
har alltid varit en hygglig ung man, men nu
läres han att bli en målmedveten befrämjare
av det goda. Det är Bertil, som vill starta
stora famnens parti, och han utvecklar dess
program med barnslig trosvisshet och vag
radikalism. Tydligt är att författaren varit
mycket angelägen om sitt behj ärtansvärda
budskap, men det är synd, att han formulerat det
så iögonfallande. De sidor, där det sker
medvetnast, bland andra slutsidorna, äro bokens
sämsta, men så hjärtlös vill man inte vara, att
man önskar att de vore borta. Det är ingen
fara för att Gösta Gustaf-J ansons utveckling
skall gå åt det tendentiösa hållet. Därtill har
han för mycket av den fördomsfria,
odresser-bara skapardriften i sig. Georg Svensson
Gymnasiehumanism
HUGO SWENSSON: Hjalmar Willén och
hans klass. Roman. Natur och Kultur.
6: 75.
”Hjalmar Willén och hans klass” ansluter sig
nära till ”Paul Hoffman, läroverksadjunkt”
och är liksom denna ett stramt och värdigt
758
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
