Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Fogelqvist, Torsten, Samuel Hedborn, anmäld av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Hedborn den fromma och glada religiositet,
fri från syndagnäll och världsfientlighet, som
skulle förbli hans andliga ryggrad under
skiftande öden. Som yngling kom han att föra
den svenske bondestudentens knapra existens
med långvariga konditioner mellan de fåtaliga
studieterminema samt ständigt vigilerande och
vagabonderande, varunder han mer än en
gång, likt medeltidens clerici vagantes, diktade
och spelade sig till kost och logi. Då han vid
trettiosju års ålder äntligen hugnades med ett
avsides beläget och isolerat pastorat, måste
han också för alltid bjuda farväl åt alla
svärmerier för adelns och den högre
bourgeoisiens unga skönheter. Såsom sed var fick han
konservera företrädarens änka för att komma
i välbehövligt åtnjutande av nådeårets
inkomster, och hans senare liv fördystrades av
talrika fejder med en genstörtig församling
om bristfälligt boställe och usla
löneförhållanden. Förgäves supplikerade han ihärdigt
hos alla tänkbara instanser om förflyttning
till ett bättre pastorat; han satt där han satt,
och först ålderdomens resignation försonade
honom med sin ställning. Man har ofta
överdrivit det sorglösa och barnsligt idylliska
draget hos Hedborn. Han var en utpräglat
mano-depressiv natur, som svajade ganska
betänkligt mellan uppsluppenhet och djupt
deprimerade eller hypokondriska tillstånd, och
det fanns i hans väsen ett stänk av
storhets-mani, som skärande kontrasterade mot hans
snåla och karga levnadslott.
Fogelqvist har lyckligt avlägsnat de
re-tuscher av den historiska sanningen som
vidlåda både Atterboms och E. N. Söderbergs
Hedbornporträtt. Just därigenom har själva
den fylliga och omsorgsfulla kulturskildringen
blivit fängslande och representativ, ett av de
talrika kapitlen i den svenska fattigdomens
historia. Utan att tynga för mycket på
Hed-borns produktion har minnestecknaren
varsamt vävt in analysen därav i biografien.
Hed-borns ungdomsdiktning gick i Valerius’
akademiska, pseudoklassiska spår, men som den
olärde mottagare han var, hade han blott
alltför lätt att lägga sig till med vännen
Atterboms och de andra nyromantikernas
prunkande orddräkt. Mer än en löst påhängd
kostym blev den knappast hos den alldeles
ofilosofiske Hedborn. Men den naiva
oskuldsfullhet, som nyromantikerna satte så högt,
behövde han inte eftersträva; den var en del
av hans natur, och det är därför intet
förvånande, att den mest lyckade, den enda
allmänt kända av hans profana dikter är den
i sin okonstlade enkelhet betagande vaggvisan
”Ute blåser sommarvind”. Annars var
Atterboms trofasta vänskap kanske det enda
konstanta ljusinslaget i hans övervägande mörka
livsväv; för hans litterära bana blev den av
avgörande art. Hedborns största insats är och
förblir dock hans psalmer, som äga en
gammalsvensk, folklig fromhet i den karolinska
psalmbokens stil. Forskningen har också
uppvisat, att de varit av betydelse för Wallin. Då
denne i sin egen psalmdiktning övergick från
moralisk didaktik till innerlig religiös känsla,
från neologi till karolinskt färgad ortodoxi,
så var det bland annat under intryck från
Hedborn. Denna indirekta insats är inte den
minst betydelsefulla. Här har man väl också
att söka den personliga anknytningspunkten
för psalmboksgranskaren och kärnsvensken
Torsten Fogelqvist.
Denna minnesteckning är kemiskt fri från
akademisk uppstyltning eller stelbenthet. Den
gör inte sitt föremål större eller
märkvärdigare än det var, men det är värme och
skalkeri, sympati och medkänsla i den friska
och livfulla skildringen. Det är något genuint
och oefterhärmligt svenskt i det diktaröde och
det stycke kulturhistoria från
adertonhundra-talets början som här tecknats med kunnig
hand; inte minst därigenom har boken blivit
vinnande och lärorik. Holger Ahlenius
I borgerlig ram
CARL BJÖRKMAN: För hjärtats sak. Tolv
teckningar i borgerlig ram. Illustrationer
av Stig Blomberg. Wahlström
& Widstrand. 7:50.
Jag vet inte, om man kan tala om
centralessayer liksom man talar om centrallyrik;
i så fall vore ordet den rätta benämningen på
dessa ”teckningar i borgerlig ram”.
Centrallyriken anses ju komma direkt från hjärtat,
och att det även i Carl Björkmans bok rör
sig om hj ärteangelägenheter framgår redan
av titeln. Den halvt novellistiska, halvt
filosofiskt meditativa essayen är en av de mest
760
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
