Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Björkman, Carl, För hjärtats sak, anmäld av Georg Svensson - Aurell, Tage, Martina, anmäld av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Till detta intryck bidrar onekligen att
författaren eller skola vi säga huvudpersonen ej
kan fritagas från ett visst drag av snobberi.
Han briljerar en aning med sina anor liksom
med sina kunskaper i musikhistoria och sina
erotiska erfarenheter. Och han gonar sig en
smula lättsinnigt i all sin komfort och förfining.
Visserligen bekänner han i den avslutande
essayen, att han icke kan känna tacksamhet
över att tillhöra en privilegierad klass utan att
samtidigt känna samvetskval över att så många
äro dömda att vara utestängda från den
ombonade vrå, där han på natten går och plockar
bland sina första upplagor och lyssnar till de
lugna, lyckliga andetagen från hustru och barn.
Att skapa sig en borgerlig idyll anser han vara
tillvarons första mål. Ja, det må vara sant,
men tror han, att pieteten för den borgerliga
kultur, som trots allt ännu existerar, är ett
effektivt medel att nå detta mål? Gäller det
inte snarare att bevara det bästa av vad denna
kultur skapat, att hålla fröet levande i tider
av omplantering och nysådd, men att
samtidigt utan sentimentalitet och hjärtnupenhet
offra utanverken, om det skulle behövas? Jag
tror, att Carl Björkman innerst menar detta
med sin bok, men han har överbetonat
pieteten och den fördrömda sensualismen på den
aktiva, realistiska tankens bekostnad.
Detta om tankegången i essaysamlingen. Ser
man mera till det novellistiska är det lättare
att acceptera den. Skolad hos Thomas Mann,
det vill säga den Thomas Mann, som skrev
”Buddenbrooks” och ”Tonio Kroger” men
inte den nu levande Thomas Mann, och hos
Fredrik Böök och Anders Österling har
författaren med driven stilkonst gestaltat minnen
från barndomen och från den vuxne mannens
resor. Dessa essayer äro vad som populärt
brukar kallas välskrivna. De röja denna
formuleringsskicklighet och denna förmåga
att associera verkligheten med
bildningsför-rådet, som speciellt av Böök drivits till sin
fulländning. Även när det gäller uppställandet
av stilistiska förebilder har Björkman haft
modet att inte vara ultramodern utan trogen
sin ungdoms ideal.
Stig Blomberg har försett boken med
illustrationer. De äro ofta utmärkta, och det
är en glädje att kunna säga det, sedan man
med en viss surhet bedömt hans
Frödings-illustrationer häromåret. Blomberg har
otvi
velaktigt en uppgift inom bokillustrationen.
Även på typografien har omsorg nedlagts,
och om inte resultatet i allo är lyckat, så vill
man dock ge ansatsen sitt erkännande.
Georg Svensson
Roman i rebusform
TAGE AURELL: Martina. Bonniers. 2: 75.
Tage Aurells ”Martina” är en underligt
elliptisk bok på 120 korta sidor. Den har alla
ingredienser till en bred roman. För det första
en handling med många faser. Prästen
Tele-nius, som är änkling med vuxna barn,
misslyckade och osympatiska figurer, älskar sin
läsflicka Martina och har städslat henne i
prästgården som piga. Detta väcker ond blod
i socknen. Avund och släkthögfärd och pietet
och kyrklighet försöker avstyra en eventuell
skandal. Telenius’ uppförande iakttas noga av
mer och mindre samvetssj uka syndare. Så
gifter han bort Martina med sin psykiskt
undermålige son Konstantin, skaffar dem gård
och sparbanksbok.
Huvudpersonerna är omgivna av en skara
bipersoner, ofta expressivt målade med bara
ett namn och en gest och ett drag ur livsödet,
som för det mesta vetter åt fattigdom, sexual
-nöd och besvikelse.
En bred roman bör ha atmosfär och miljö.
I detta romankoncentrat är atmosfären
särskilt suggestiv: ett Åvävvlalandskap åt väster
till, klerikalt betonat, med prästboställen och
andra smågårdar och ”tom väg och
botten-frusen älv och åter skogen som en mur, stel,
orörlig”. Det talas om pingst och midsommar
och skördetid, men det är som om vinter och
vintermörker rådde i boken.
Historien har ett berättartonfall som är
mörkt och hånfullt, stilen är betydligt mer
medveten än spontan, språket pressat, krystat,
ibland elliptiskt till obegriplighet.
I slutavsnittet mottar Telenius ett brev från
den nygifta Martina, vars innehåll aldrig
meddelas; han reser in till staden för att begrava
en självmördare, och, heter det efteråt: ”Han
stannar under en och annan markis, märker
själv att han står speciellt länge under
barn-ekiperingens markis — när han går därifrån
kan han allt i dess fönster lika tydligt som
762
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
