Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Björkman, Carl, För hjärtats sak, anmäld av Georg Svensson - Aurell, Tage, Martina, anmäld av Margit Abenius - Westerlund, Hans G., Mitt nybyggarår i Lappland, anmäld av Sven Barthel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
han kan Martinas brev.” Telenius’ karaktär
är mycket oklar. Det som skulle ha förklarat
hans handlingssätt och bestämt vår syn på
honom är uteslutet; vi vet inte om han har
handlat av ödestvång eller egoistisk gemenhet.
Författaren kanske har velat säga något om
att det viskas och spörjs en hel del om
människor, men man vet ingenting, och sina
skumma brott och dolda besvikelser tar
människorna med sig i graven, ”men hur det var
må Gud allena veta”. Men i så fall är
tolkningen mycket tillmötesgående; den springer
inte fram självklar ur de i och för sig
expressiva antydningarna om Telenius. Författaren
har här drivit lakonismen in absurdum.
Boken är intressant i sin medvetna
förenk-lingssträvan, men helhetsintrycket blir
rebus-artat och tillfredsställer inte alls. Den är
givetvis resultat av en mödosam slipningsprocedur:
författaren tycks ha reducerat och tagit bort
och plockat undan, tills bara hårda ytor och
ytterkanter finns kvar av ett ursprungligen
levande känsloinnehåll. Och det levande i
boken är Martina. Hon yttrar sig aldrig och
uppträder på ungefär sammanlagt två sidor.
Det är kanske något av Frödings expressivitet
i ”Säv, säv susa” som har föresvävat
författaren. Martina är det unga offret, den
skydds-lösa, en handelsvara som inte tillfrågas. Hennes
stumma öde har författaren lyckats bäst med,
och det är Martina som man tycker sig veta
något om. Margit Abenius
Rent språk om Lappland
HANS G. WESTERLUND: Mitt nybyggarår
i Lappland. Bonniers. 9: 50.
Den falska norrlandsromantiken är en
ovanligt seglivad företeelse. Många grundskott har
den fått, många är det som har slungat sitt
spjut emot den i avsikt att döda. Men den
tycks vara outrotlig som kvickroten — innan
man vet ordet av, har den skjutit nya, feta
best-sellerskott på bokmarknaden. Och den kommer
givetvis att frodas, så länge den är lukrativ.
Upplysning är det enda effektiva
utrotnings-medlet. Sansad, saklig upplysning. Det får
man i Westerlunds bok. Den kommer säkert
att göra nytta i den mån den blir läst. Och
den förtjänar att läsas, även av andra skäl.
Westerlund är född luleåbo, gammal fri-
luftsmänniska och själv före detta
nybyggar-romantiker. Han umgicks med planer på att
slå sig ned för gott på ett lappländskt
nybygge, jaga och fiska till husbehov och
försörja sig med sin penna för resten. För att
känna sig för har han levat ett år i ett ensligt
nybygge ovanför odlingsgränsen i en fjälldal
någonstans mitt i Lappland — så
lapplands-romantiskt man kan begära. Resultatet blev
att han övergav sin plan, besviken, inte på
Lappland men på nybyggarna. Romantiken
kring dem bleknade hastigt bort.
Besvikelsen har gått honom ordentligt till
sinnes. Han ger ärligt och rent besked i sin
bok, allvarligt och sansat, en aning bittert
men utan hätskhet. Boken är inget angrepp
mot nybyggarna, men mot det falska
förhärligandet av dem. Sitt värdfolk tycker han bra
om, men vad han inte tycker om är deras
livsinställning, deras förakt för jaktlagar och
andra förordningar (”Här oppe gäller inga
lagar”), deras planlösa utnyttjande av
naturresurserna (”Alltid räcker det i min tid”),
deras överdrivna, av allsköns sentimentalt
dalt uppammade anspråk på staten, deras
kanske väl smidiga anpassning efter turisternas
romantiska idéer. Han säger på ett ställe:
”Om man föreställer sig nybyggaren som en
stolt, självständig figur, som vill stå på egna
ben, tar man grundligt fel. Utom när det är
fråga om jakten förstås. Då var det inte värt
att ’de där herra i Stockholm’ lade sig i. Men
gällde det fördelar, då visade sig nybyggaren
ha lika stora pretentioner på staten eller
liknande institutioner som den mest fordrande
kommunistagitator.”
Någon svartmålning är det emellertid inte
frågan om. Westerlund stirrar sig inte blind
på nybyggarnas fel; han pekar lika villigt på
deras förtjänster — ärligheten, hjälpsamheten,
gästfriheten, gladlyntheten. Och boken är inte
mer än delvis en polemisk skrift. Den är
först och främst en skildring av årets
händelser vid ett lappländskt nybygge,
årstidernas växlingar, naturens förändringar,
levnads-och arbetsförhållanden, vardags- och
helg-dagsliv. Det har skrivits rätt mycket om
lapparna och ännu mer om naturen där uppe,
”fjällvärlden”. Men de vederhäftiga
skildringarna av de svenska nybyggarnas liv är
särdeles lätt räknade. ”Mitt nybyggarår i
Lappland” fyller en plats.
763
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
