Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Mitchel, Margaret, Borta med vinden, anmäld av Sven Barthel - Wiechert, Ernst, Det heliga året, anmäld av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
sett med de hemmavarandes ögon, en bred,
detaljrik skildring, som är både spännande
och färgrik och som måste bara byggd på
mycket ingående studier av periodens historia.
Och hon har i den kvinnliga huvudpersonen
Scarlett O’Hara framställt en levande och
övertygande gestalt, en skön, intelligent,
energisk och samvetslös kvinna, en utnyttj
armänniska, osympatisk men fängslande. Man tycker
att hon är en riktigt intressant hjältinna och
att det hela artar sig till en riktigt god roman.
Men man läser vidare och man börjar dra
öronen åt sig och söka i sitt minne. Och
plötsligt kommer man underfund med att Scarlett
O’Hara är allt märkvärdigt lik Becky Sharp
i Thackerays ”Vanity Fair”. Och att hennes
kvinnliga motspelerska, den goda och nobla
Melanie Hamilton, starkt påminner om den
änglalika Amelia Sedley. Och att Melanies
man Ashley, gentlemannen, har vissa
beröringspunkter med Amelias man George.
Sedan fortsätter man av farten och jämför
i sitt stilla sinne den manlige
huvudpersonen Rhett Butler med Stevensons Master
of Ballantrae och familjen Tarleton med
Herczeg Ferencs Gyurkovicsare och... Ja,
sedan hejdar man sig och tänker att man
kanske inte bör gå längre för att inte
eventuellt göra författarinnan orätt. Man fortsätter
läsningen, något avkyld.
Och handlingen rullar vidare. Sydstaterna
kapitulerar och yankees härjar hänsynslöst
det besegrade landet. Den forna herreklassen
är krossad. Plantagerna är förödda och
negrerna fria. Oduglig till allt utom till att
befalla får man släpa sig fram i armod och
vara nöjd med att ha sin stolthet i behåll. Det
är bara en och annan .av hårdare virke och
mera praktiskt sinne, som lyckas anpassa sig
efter förhållandena och skapa sig en ny
ställning. Till dem hör i hög grad Scarlett O’Hara
och i ännu högre grad Rhett Butler, djärv
blockadbrytare och hänsynslös profithaj. I och
med att kärlekskampen dem emellan blir allt
hårdare och går allt häftigare på livet lös,
fattar rnan ett starkare intresse för deras öden
och läser boken till slut utan att tröttna. Men
sedan tänker man kanske ändå att den har
varit väl lång. Så lång att man inte riktigt
minns, vad som hände i början.
Och ska man sammanfatta sina intryck, så
blir det: Konstnärligt sett lider såväl
kom
positionen som karaktärsteckningen av rätt
väsentliga brister i fråga om konsekvens och
äkthet. Men det är god och spännande
underhållning alltigenom. Ett fynd för den
förströelsehungrige. Sven Barthel
Prosadikter
ERNST WIECHERT: Det heliga året.
Översättning av Irma Nordvang. Wahlström
& Widstrand. 3: 50.
Det är ett faktum, som kan vara ägnat
väcka förvåning, att de av Tredje riket
omhuldade författarna i ringa eller ingen grad
arbeta med den moderna psykologiens
hjälpmedel i sin människoskildring. Att de uppsade
Freud tro och loven kan vara tidshistoriskt
förklarligt, men därmed kastade de också ut
barnet med badvattnet. Det är ofrånkomligt,
att det mesta i den av den nya regimen
tolererade litteraturen gör ett ålderdomligt, ett
primitivt intryck. Trötta på psykologismens
eklärering av det underjordiska hos
människan laborera dessa författare hellre med
osammansattä känslomotsättningar, med enkla
syntetiska stämningar.
Så är i hög grad fallet med den tyske
berättare, som heter Ernst Wiechert. Han är
legendförtäljare snarare än människoskildrare
i modern bemärkelse. Inte alltför avlägset
erinrar han om Selma Lagerlöf. Det lyriska
inslaget i hans berättelser är så dominerande,
att man känner sig benägen för att snarare
bedöma honom som prosadiktare än som episk
människoskildrare. Sina rötter har han
givetvis i den klassiska tyska idealismen. Det
trohjärtade och innerliga är hans signum.
De fem berättelserna i ”Det heliga året”
understryka alla det lyriska draget i Wiecherts
naturell. De ha alla något av legendens färg
och doft, dess patetiska ton, dess klärobskyr.
De handla alla om det centrala i människans
liv, nämligen födelse och död, och genom att
de förankrats i någon av årets högtider få de
sin högtidliga rytm, sin nästan mytiska prägel.
Wiechert tillhör dem, för vilka årsrytmen,
markerad av det kristna kalendariets sakrala
höjdpunkter, ännu kan avvinnas poesi.
Karl-feldt var väl den siste hos oss, som lyckats
därmed. Wiecherts värld är en patriarkalisk
bondevärld, och behöver det sägas, att den
767
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
