Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Harry Martinson: Två prosastycken - Frisöndagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRISÖNDAGEN
Barnen och mannen hade gett henne löftet.
Det lät så här:
— Någon söndag i sommar skall du få fara
ut på landet, mamma. Tänk dej, en hel söndag.
Och de målade ut för henne hur hon i sinom
tid skulle kunna räkna på en alldeles
underbar dag.
Hon nickade och log.
— Ja, det ska bli roligt, sade hon, ifall det
nu bara blir av förstås.
— Ja, visst blir det av, mamma, sade de.
Hur kan mamma med att tvivla på något så
enkelt. En hel söndag.
De logo och lovade. Men det syntes hur det
kostade på dem. De upprepade saken så ofta att
de sleto ut den. Undermedvetet var detta också
deras innersta, ty de unnade henne ingen ro.
Sedan de ett hundratal gånger tjatat ett
slags kanske, där det hette att kanske mamma
får fara ut en hel söndag på landet, började
de på allvar tala om saken. Nu började det
bli alldeles bestämt, att hon skulle få fara ut
en hel söndag på landet.
— Vi lagar själv maten den dan, sade cn.
— Ja, tänk så fint mamma ska få det den
dagen, sade en annan.
— Ja, det vill jag lova, sade en tredje.
Den fjärde sa:
— Ja, mamma kan behöva det. Vi lagar
själv den dan, om mamma säjer till hur vi
ska laga.
Hon blev med ens lite allvarligare.
— Men ni får vara sparsamma om gasen,
sade hon.
— Ja-ja-ja, bry sej inte, sa dom. Bry sej
inte, mamma, det sköter vi.
Några månader framöver fortsatte de att
tala om saken. De kunde aldrig tillräckligt
bedyra hur bra hon skulle få det en hel
söndag på landet.
När hösten kom blevo deras röster mattare.
Oktober kom med regn, november och
december med slask. Hon julstökade sig nästan till
döds för att få det att gå ihop och för att det
skulle bli lite fest, såsom ju bestämt är att det
skall vara den 24 december.
Hon fick svullna ben av det myckna ståendet
och gåendet. De blå åderbråcken slogo ut som
slånbärsgrenar på benen och vadorna. Hon
såg på dem och greps av ångest. En särskild,
underlig ångest. Men den fick inte visas, ty
den kunde inte stekas och ätas.
Någon gång kunde det också hända att hon
erfor en stilla glädje framför ”flitiga lisan”
eller då den piggiga kaktusklumpen blommade
i söderfönstret, som vette ut mot
gårdsbrun-nen, men även detta var något som fick stanna
inom henne själv, för det kunde inte bli kotlett
av den.
I januari började löftena igen. Det är lätt
att ge sommarlöften i snöyra. Gårdsbrunnen
fylldes av de virvlande yrvädren. Drivorna
blevo liggande i kanterna av brunnsbottnen.
Först voro de rena och hade nyhetens vita
behag liksom vid linnetvätt, men sedan blevo
de smutsiga och ölfärgade. Och nu började
som sagt löftenas tid.
— Det blev inte av i somras, men mamma
ska se, det ska nog bli av, målro. Tänka sej,
en hel söndag på landet, mamma.
— Jo, sade hon, jo, jo.
— Och vi kommer att ta hand om maten
och allting den dan.
Mannen instämde. Han lovade också att det
skulle bli, så småningom.
— Och då kommer vi att ta hand om
alltsammans, den dan, ifyllde de äldre döttrarna.
Så gick den vintern.
Barnen gingo i skola och lekpark. Och de
äldre? Idrottsföreningens bölja sköljde dem
12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
