Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Harry Martinson: Två prosastycken - Frisöndagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅ PROSASTYCKEN
då och då ända ut på landet. Detta hände både
vinter och sommar. Ibland var det också
skol-resor (och gruppresor). De började bli rätt
bortskämda med landet.
Ibland berättade de något därutifrån, men
mest om sig själva, hur de togo sig ut där
ute, hur de satte liv i en menlös landets frid.
— Jo, sade modern. Jo, jo ... Det måtte
vara vackert och fint där ute nästan alla
årstider. Jag har visst minnen av det, men man
har ju inte tid att minnas. Snart har jag glömt
hur landet ser ut.
— Det ska bli, sade de. Det ska bli. En
hel söndag ska mamma få. Ja visst, sade de,
ja visst.
De stirrade på henne. Varför den där trötta
minen? Varför var hon inte tacksammare?
Underligt också, tänkte de. Kuriöst, faktiskt.
De blevo retade och tänkte ta tillbaka
alltsammans. Men så ångrade de sig på något sätt
och framme i februari började de lova igen.
— Att tänka sej, en hel söndag, mamma.
— Jo-jo, sade hon. Faktiskt var hon bliven
lite otålig i rösten i alla fall.
— Ja, vi ska inte besvära, tänkte de då
igen, men i april började de åter med hur fint
hon skulle få det en hel söndag.
Så förflöto fem år i brunnen. Löftena hade
då nästan börjat tröttna på sig själva. Ämnet
hade börjat ömma. Nu vete tusan om det
kunde bli av. Hon ställde sig så tvivlande
också, varenda gång man talade om saken.
Förstod hon då inte att man menade väl? Nej,
hon tycktes inte förstå det. Nå så, då så.
Tidigt en vacker augustimorgon på det
åttonde året efter löftet smög hon sig upp.
När de andra vaknade var hon borta.
— Hon gav sig själv i väg, sade de. Nu
tar hon sin söndag.
De samtalade hela förmiddagen om fallet.
Detta var något av det oförskämdaste de varit
med om. Ja, faktiskt.
Vid den tiden på dagen satt hon vid en
bäck som sakta porlande besjöng sig själv
där den framflöt i en grön däld. Men allt
gungade framför hennes ögon. Hon visste bara
att hoh satt med fotterna i rinnande vatten.
Men var fanns i övrigt landet? Hon kunde
liksom inte få tag däri.
Hon började springa runt på ängen, men de
svullna benen hindrade henne och gjorde
förfärande ont. Var fanns landet? Över ögonen
låg ännu stadshinnan kvar.
Sinnet för det nya tycktes komma krypande
först i efterhand. Det var ännu kvar inne
i staden.
Hon följde bäcken en stund utefter. Den
försvann in i en lund. Mitt i lunden vilade hon
på en sten. Där satt hon så länge hon vågade.
Skorna hade hon tagit av och lagt vid sidan.
Inne i dem kröpo redan myror. I träden
sjöngo fåglar. Hon satt under ett tätt valv av
löv. Men hon kunde liksom ingenting fånga
av det hela. Snarare kände hon ett slags
ångest, som tycktes vilja alldeles tömma henne.
Blickarna sögos omkring av träd efter träd,
av lövsnåren eller av någon fågel som
händelsevis kom fram. Men hon såg det utan att
se, emedan hon trycktes av känslan, att hon
bara såg det själv och att därför ingen såg det.
När hon suttit så en lång stund och ändå
inte lyckats vara till, knäppte hon upp blusen
och tog fram ett av de stora brösten. Hon höll
det i händerna som i en stödjande skål. Det
var putigt, stort, hårfint blåådrat och alldeles
snövitt, emedan det i väldigt långa år varit
instängt i kläder, plikter och stad. Hon såg
länge på det, medan hon samtidigt fann sitt
infall så meningslöst att hon blev sittande med
bröstet i händerna ännu en lång stund. Till
slut måste hon emellertid tänka på hemfärden.
Den hade hon i själva verket tänkt på hela
tiden. Innan hon for hade hon glömt att sela
av sinnet och hänga selen på en flottig spik
i köket. Hon hade också glömt att ta av det
13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
