Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vilhelm Moberg: Författaren och samhället
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VILHELM MOBERG
tarna av hänsyn till sitt levebrödsproblem
tvingats att uttömma sina krafter på andra
verksamhetsområden.
I egenskap av samhällsmedlem har
författaren i sanning ingen lysande historia. Hans
sociala ställning var ju från början närmast
jämförlig med gycklarens, jonglörens,
lindansarens. I bästa fall kunde han ha rang och
värdighet av hovnarr. Konungar och hertigar
kunde kalla honom till sina hov och förnöja
sig med hans konst, men hans ställning var
i regel närmast jämförlig med
kammartjänarens. Endast som en mäktig mans protegé blev
han i stånd att ägna sig åt sin konst. Nu kunde
det ju hända att hans herre — i en oklar
känsla av andens suveränitet — i hemlighet
avundades honom hans talang och sökte
efterhärma den, varigenom vederbörande kunde
tillvinna sig omgivningens beundran och
avsevärt höja diktkonstens anseende; furstliga
dilettanter har i detta avseende uträttat
åtskilligt. Och när det stundom inträffade att en
samhälleligt betydande person även var en
diktarbegåvning, så kunde därigenom glansen
kring personen avsevärt förhöjas. Men
diktningen skulle ha blivit en högst förnedrande
sysselsättning i samma ögonblick som dess
utövare börjat få sin utkomst genom
densamma. En feodalherre kunde utan att
förlora sitt anseende leva på sina livegna bönders
arbete — men han skulle ha varit en dömd
man, om han hade försökt leva på sitt eget,
ifall detta arbete var författarskap. Så lågt
ansedd var ännu den diktare, som tog
betalning för sin konst. Samhället räknade honom
inte bland sina nyttiga medborgare. De rika
männen kunde kasta åt honom en brödbit då
och då — men ingen föll på den tanken, att
andligt skapande berättigade en människa till
livsuppehället.
Denna feodalsamhällets inställning emot
författaren har bevarat sig egendomligt väl genom
tiderna. Det finns livaktiga rester kvar av den
i våra dagar, i vårt moderna demokratiska
samhälle, så underligt det än låter; så fort
man i pressen diskuterar författarnas krav
på den fulla rätten till deras verk kan man
konstatera detta faktum. Ett enda exempel:
den 25 november 1937 skrev tidningen
Aftonbladet på tal om författarnas levnadsvillkor
”att författaren är den ende som i ett
fack-föreningssamhälle har råd att vara fattig”
(kursiverat av undertecknad).
Nu torde ingen svensk författare förstå
vad han egentligen har förbrutit, eftersom
han ensam bland alla medborgare i
fack-föreningssamhället skall äga privilegiet att
vara fattig. Tidningsmännen till exempel har
numera på allvar avsagt sig denna förmån,
och den svenska pressens utveckling tycks icke
i nämnvärd grad ha skadats därav.
Den traditionella föreställningen om
diktaren inrymmer ju bilden av en utmärglad
och högst ovårdad person, som sitter på en
vindskammare och skriver, utlämnad åt hunger
och köld. Vissa anhängare av falsk romantik
tycks ha förälskat sig så djupt i denna bild, att
de inte kan befria sig från den. Nu är det väl
troligt att Aftonbladets varmhjärtade
önskemål om författarens återförflyttning till
vindskammaren är en isolerad företeelse. Men på
sina håll tycks man fortfarande anse, att en
författare inte skall ha sin utkomst på sin
konst, utan bör utöva ett så kallat borgerligt
yrke dessutom. Här föreligger en egendomlig
inkonsekvens: å ena sidan anses författarens
verk vara av sådan vikt för samhället, att det
bör vara gratis tillgängligt för envar i
biblioteken, å andra sidan anses det så
betydelselöst, att författaren icke bör förspilla sin tid
och sina krafter på det, utan ägna sig åt ett
yrke, som kan ge honom levebrödet.
Först genom franska revolutionen bereddes
vägen för författarens juridiska rätt till det
verk han skapar. Författarrätten erkändes
definitivt i Frankrike genom lagen av den
16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
