Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Marika Stiernstedt: Charles Plisnier - Anmälda böcker - Plisnier, Charles, Faux passeports
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARIKA STIERNSTEDT
sluten. Det yr en vind av ödestragik över
denna historia, berättad av vittnet ”jag”,
gripande, koncist, pregnant. Ett ypperligt
stycke naken människoskildring.
De två följande novellerna för fram så att
säga professionella revolutionära hjältinnor,
dels den bulgariska martyren ”Ditka” — en
verklig skräckmålning med Sofiapolisens
tortyrkammare i bakgrunden — dels den italienska
antifascisten ”Carlotta”, vars öde det blir att
döma till döden sin älskade såsom förrädare och
provokatör. Med denne överlöpare, Alessandro,
ger författaren ett intressant, om än stilistiskt
något knappt porträtt av en avantgardevarelse,
vars innersta väsen är rädsla. Man kan
uppföra sig som en hjälte av pur rädsla: krigen
har visat soldater som rusat fram för att
slippa ifrån den mer komplicerade gesten att
vända. Rädslan hos Alessandro driver honom
in i dubbelspelet för att befria sig från
besväret att stramt hålla sig på en enda linje.
Han förråder av moralisk slapphet, inte av
kylig beräkning. De par korta scener där
Carlotta upptäcker vem han är och dömer
honom, har en dramatisk slagkraft som man
bara önskar hade utnyttjats något mindre
lapidariskt.
Med berättelsen om ”Corvelise” och hans
död förs vi till Berlin 1926. En flärdfri
historia, av samma flärdfrihet som bär vissa
av dikterna i ”Fänrik Ståls sägner”. En blek
och obetydlig kompars i det politiska
agita-tionsdramat offrar utan kommentarer sitt liv
för att rädda en av de ”stora”. Huset där de
båda befinner sig har omringats av schupos,
polisen har fått nys om att den länge
efterspanade ”store” är dold hos vänner där och
ska vidare samma dag. Man ämnar vakta ut
honom. Medan vännerna diskuterar den nästan
hopplösa situationen, smyger den bleke och
obetydlige Corvelise — händelsen passerar
franska revolutionärer emellan — en
människa som bara kan tala långsamt och
tvek
samt och aldrig tycks ha något mera märkligt
att säga, osedd av de andra ner på gatan och
löser problemet genom att ta emot de kulor
som avsetts åt den remarkable flyktingen.
I skydd av folktillströmningen och
förvirringen efter misstaget lyckas denne sätta sitt
eget viktigare liv i säkerhet.
Den sista och längsta novellen, ”légor”, är
kanske av alla den mest fängslande genom
den inblick den ger i ryskbolschevikisk
mentalitet under press av senare års motsättningar
(Stalin—Trotskij). Vi befinner oss i
Antwer-pen 1928, på den kongress precis där
författaren Charles Plisnier själv blev utstött ur
partiet. Kamraten légor, representant för
Inter-nationalens exekutivkommitté, talar, novellens
”jag” lyssnar, fascinerad, repellerad,
upprepande inom sig själv: ”För Stalins män är
det ju bara fråga om att bevara
partidoktrinen, men vi, vi vill rädda sanningen, vi, vi
vill ju inte förbenas, vi kan inte acceptera
trällydnad, inte att ett program används
endast som täckmantel. . .”
légor talar: ”De fribytare måste utrensas
som med sina samvetsbetänkligheter äventyrar
arbetarmassornas övertygelsetrygghel!
Underkasta er och erkänn! Erkänn era villfarelser
— eller gå hem med era menschevikansikten,
era vitgardistfysionomier!! ”
”Sällsamma spel, dessa kongresser”, skriver
författaren. ”När de börjar är allt redan
avgjort. Ställningarna är intagna, ingenting
kan förändra dem. Det är inte debatter som
rullas upp, det är riter. Och underligast är
att, trots vi vet det alla, blir vi likväl
medryckta som om det gällde verkliga
avgöranden ... Vi visste ju hur allt skulle gå.”
Litet senare, då domen redan fallit, yttrar
någon: ”Denne légor! Vilket stål! Sådana är
de rätta oktobermännen!”
Nästan mot sin vilja har också författaren,
den utstötte, gripits av en sorts beundran för
stålmänniskan. En händelse gör att de träffas
24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
