Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Marika Stiernstedt: Charles Plisnier - Anmälda böcker - Plisnier, Charles, Faux passeports
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CHARLES PLISNIER
på neutral mark och där finns stoff till
sympati mellan dem, de känner det båda, en
egendomligt dubbelbottnad vänskap inleds. légor
reser vidare, men den andre tappar honom
inte ur sikte. Det går några år och de
återfinner varandra i Genève, légor är där som
delegat för Sovjet. I egenskap av jurist får
författaren anledning söka upp honom. Det
gäller en rättssak: kamraten Riitli, vars verk
i leninistisk anda utgivits av statsförlaget
i Moskva, har sedan dess måst — eller fått —
lämna landet, han är gammal, utsliten i
revolutionens tjänst, sjuk, utfattig. Det gäller för
honom att få tillbaka sina anteckningar för
kommande verk, dyrbara bidrag till
socialismens historia. T den som det visar sig naiva
tron att den personliga sympatien mellan
honom och légor skulle vara till hjälp, söker
författaren-juristen på bästa sätt lägga upp
den olyckliga Rütlis fall.
légor har tagit emot honom i en ytterst
väl-sittande jackett och med pärla i halsduken.
Han är älskvärd, leende, förstående — för all
del! Men inga argument når fram till denna
”maskin i människoskepnad”. Vad Sovjet lagt
beslag på, behåller det. Riitli, om han lever
eller dör, det har upphört att intressera ...
Sammanträffandet avslutas, avrundas med en
inbjudan till légors hem, där han lever gift
med en dam av den forna överklassen: också
här ett förbryllande flerdubbelbottnat
förhållande, ett maskspel som döljer de mest
stridiga lidelser. Aftonen slutar med musik: det
är légor som spelar, det blir en stund av
vindstilla, själars harmoni över avgrunder av
ohyggligt främlingskap.
Så vänds några sidor. Nu kommer de
välbekanta stora processerna, vi förs rätt in
i nuet, i aktualiteten 1936. Bland de
anklagade, en Zinoviev och andra, befinner sig
också légor, oktobermannen, den obevekliga
partiroboten.
Det vore synd att referera mer än jag redan
gjort. Novellens sista sidor avvisar den i
världspressen gängse fabeln om massavrättningar
på en fängelsegård under svimningar och
skrik, en slakteriscen utspelad på aderton
eviga minuter. Nej! Plisnier vet mer än så.
I en källare sker det, utan vittnen, en och en
kommer de ner och får var sitt revolverskott
i nacken.
Man hämtade légor i hans cell. Han hade
”erkänt”.. . Han som de andra. Han gick
fram, framför eskorten, in i hissen som bar
nedåt. Han hade begripit. Yttrade han något?
Behövdes det möjligen mer än ett skott?
Sådana detaljers sekretess bevaras väl. Vattnet
släpps på och spolar över källarrummets,
dödsrummets cementgolv.
I en kort efterskrift, brännande av
upprörda tonfall, säger författaren till den forne
agitatorns minnen: ”légors slut bröt ner
mig–––––-Aldrig mer kan jag räkna som
min egen en communauté av levande varelser
där man mördar sina bästa söner.”
Nu har han då lämnat bakom sig dessa
heroer och martyrer, dessa otaliga offrade.
Han kan inte mer. Under åratal har hans liv
varit blandat med deras, i oro och ångest,
i spänning och hopp, i fara, blod och frenesi.
Men nu tvivlar han på att idealen var värda
så orimligt mycket, ty han kan inte mer se
en levande sanning i den tro som låter sig
förbenas och bli självändamål, den doktrin
som för egen makts och härlighets skull
krossar sina hängivnaste och ärligaste tjänare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
