Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Johannes Edfelt: Lyrisk revy
- Anmälda böcker
- Beskow, Gunnar, Öppen jord
- Dhejne, Hans, Galjonsbilden
- Ludvig, Nils, Markens melodi
- Hagström, Emil, Förvandlingens tid
- Vennberg, Karl, Hymn och hunger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
den melos, som kommer vårt inre att vibrera.
Sådana invändningar kunna synas dystra nog,
och likväl saknar Gunnar Beskows
diktsamling inte intresse. Den har sitt huvudsakliga
värde som tidsdokument och som vittnesbörd
om sant mänskligt frisinne. Här talar en man,
som söker en väg ut ur yttre och inre kaos;
han talar sig varm, och han gör det för ting
och idéer, som äro värda att ansluta sig till.
Det hela är uppbyggligt och ur mänsklig
synpunkt högst värdefullt. Skall man ge en
föreställning om Gunnar Beskows rakryggade
patos, hans i bästa mening manliga och öppna
hållning inför skeendet, kan man välja
mångahanda i denna samling. Anger jag dikten
”Jubileum” som karakteristisk för hans stil
— i yttre och inre mening, i estetisk och
moralisk — så är därmed inte sagt, att det
inte skulle finnas mycket annat lika
signifikativt material att välja på i denna från dogmer
fria, humana tänkebok:
Det är så olika efteråt:
då är det vulgärt att klandra
fienden. Då är det rentav god ton
att tala väl om varandra.
Då håller man festliga tal för varann
och dunkar i ryggen en gammal god vän
från andra sidan och ropar: Hurra,
de var alla tappra män!
Men vi som vågade säga ett knyst
medan vanvettet var —
ni minns hur det gick för oss, eller hur?
Vi ställdes i gryningen tidigt och tyst
hakbundna framför en mur.
*
Hans Dhejne talar också i en dikt, som
ingår i hans nya samling, ”Galjonsbilden”,
om krigets vanvett; det är här fråga om
idyl-likerns suck över den störda friden. Dhejne
är en skånsk landskapsmålare av mycken
finhet. För landskapets dagrar och konturer har
han öppet sinne, och han förstår att återge
sina naturintryck i mjuk och välljudande
vers. På svensk botten är väl hans närmaste
lyriska anförvant Anders Österling, men han
räknar också andlig släktskap med de tyska
romantikerna, med Eichendorff och i senare
tid Hermann Hesse, som han också översatt
på ett graciöst sätt. Det kan i Dhejnes fall
inte vara tal om några större poetiska höjder
eller djup. Han känner också sin begränsning,
4. — B. L. M. 1938.
och han har alltid den smaken att inte
överskrida den, leva över sina naturliga tillgångar
eller lyfta sig själv i håret. Hans dikt har sitt
givna mänskliga värde, och den som har sinne
för Kleinkunst kan i Dhejnes lyriska
akvareller finna en källa till fridfull njutning och
blid betraktelse.
Besläktad med Dhejne, ehuru av mera
mustig och rustik läggning är Nils Ludvig,
känd som en av våra få goda landsmålspoeter.
I ”Markens melodi”, där han övergivit
dialekten, presenterar han — vid sidan om en
del anteckningar om Emil Kléen och smärre
prosastycken — ett knippe vers med motiv
från skånsk landsbygd. I första hand har väl
denna diktning ärende till de i poetens
hembygd bosatta. Men det hindrar inte, att också
en utsocknes fångas av äktheten i denna
hem-bygdspoesi, som är frasfri och trygg, i
förbund med årsrytm, växt och äring som den är.
Tre yngre lyriker erbjuda, ehuru
sinsemellan mycket olikartade, den största
tänkbara kontrast till dessa skånska
hembygds-poeter. Emil Hagström, Karl Vennberg och
Sekel Nordenstrand må ha skilda ting på
hjärtat; i ett, nämligen i det ångestfulla
sökandet, äro de lika. Emil Hagström står
en kristen världsförklaring nära. Han är en
mystiker av nästan stagneliansk färg. Sin tro
på ett hinsides under uttrycker han i strofer,
som visserligen inte äro av någon större
originalitet men som på grund av känslans äkthet
och föredragets lidelsefullhet likväl inte lämna
oss likgiltiga. Karl Vennberg ger i fria vers
och — mirabile dictu — fast hamrade sonetter
uttryck för ungdomlig sönderslitenhet och
Weltschmerz. I Baudelaires och fin du
siècle-poeternas anda diktar han hymner till
utplåningen; det är svårt att upptäcka någon
venn-bergsk accent i en sådan strof som denna,
karakteristisk för detta tvinsjuka verssmide:
Din tomma, livsbesvikna ro skall sjunka,
och frälsningen i dina sinnens kramp
skall störta viljans borg, där du hålls bunden.
Med stegrad lust skall dina pulsar dunka,
när domen nalkas med sitt ångesttramp
och andens gårdar brännes ner till grunden.
49
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Sep 18 19:54:30 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1938-1/0051.html
