Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Browallius, Irja, Synden på Skruke, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Stark bonderoman
IRJA BROWALLIUS: Synden på Skruke.
Bonniers. 6: 75.
Irja Browallius är efter vad jag vet
stockholmska och dotter till en skådespelare. Hon
har några år varit verksam som
småskollärarinna i en Närkessocken, och det är väl
någonstans i denna trakt som hemmanet Skruke är
beläget. Man vill gärna anteckna dessa
bio-grafika i inledningen till en recension av
hennes roman ”Synden på Skruke”, ty oavsett
att de bidra till att lokalisera skildringen ge
de begrepp om författarinnans förutsättningar
att skriva en bonderoman. Hon är alltså inte
bondflicka med en medfödd erfarenhet av den
miljö och de människor hon berättar om utan
har sett sitt stoff utifrån, inte fått det till
skänks utan studerat sig till det. Desto
beundransvärdare är hennes prestation att skriva
en bonderoman, som sannare än någon jag
kan erinra mig skildrar moderna
mellansvenska småbönder i deras naturliga
omgivning. Allt i denna roman är taget på kornet,
där finns knappast ett tonfall eller en
iakttagelse, som inte är absolut korrekt. Särskilt
dialogen med sin dialektala utformning är
såvitt jag kunnat bedöma virtuost riktigt
återgiven. Redan som etnografi har romanen ett
betydande värde, men den minutiösa,
kontrollerade realismen utesluter inte litterära
kvaliteter av rang. Människoskildringen är
visserligen inte av samma klassiska valör som
bygdeskildringen, men den betecknar dock en
mycket begåvad författarinnas genombrott.
Efter denna roman vågar man säga att den
kvinnliga småskollärarkåren skänkt vår
litteratur ännu en författarinna av första
ordningen, all jämförelse i övrigt med Selma
Lagerlöf utesluten.
Berättelsen i ”Synden på Skruke” har en
tidlös enkelhet. Vad som händer bonden på
Skruke ocli hans anhöriga under det tjugutal
år av detta sekel, som romanen omsluter, har
med variationer hänt på landsbygden i alla
tider, och de psykologiska reaktionerna ha
inte nämnvärt förändrats sedan hedenhös.
Efraim är en liten hemmansägare, som sköter
sin gåid med hjälp av en dräng och ett par
hästar. Hushållet klarar hustrun, och dottern
Agnes får börja hjälpa till från det hon lärt
sig gå. Det är en idog familj med kärleken
till jorden djupt i blodet. Äktenskapet är
mest en arbets- och ägogemenskap, och denna
gemenskap är så stark att när Efraim beslagits
med äktenskapsbrott så är det aldrig ens
frågan om att äktenskapet skulle upplösas.
Men han har dragit synd över gården, och
denna uråldriga syndkänsla lägger sig som en
förbannelse över hemmet. Allt går i sina
gamla spår, men skuldbördan vilar tung på
människorna och bryter ned hustrun i förtid.
Den son hon föder dör späd, och hon ser däri
försynens hämnd över att det avlats i synd.
Mannen har sin jord, och det förbundet kan
inte brista. Medan hustrun tvinar bort av sin
inkapslade smärta, ger han sig med frenesi
hän åt sin odling. Denna fåordiga,
odramatiska äktenskapskonflikt är ett utomordentligt
vittnesbörd om den fatalism och förlamande
vanmakt, varunder landsbygdens genuina
människor genomlida sina olyckor. Vad som har
hänt har hänt och kan aldrig göras ogjort;
sedan beror det bara på hur pass gott läkkött
man har i själen om man skall komma över
slagen eller inte. Efraim gör det, men hustrun
knäcks.
Synden hemsöker Skruke även i en annan
gestalt. När flickan Agnes vuxit upp ”råkar
hon i olycka” genom drängen. I och för sig
uppfattas detta som en mindre synd än faderns
felsteg, eftersom det på landet är en naturlig
sak att unga människor i sitt sökande efter
varandra gå händelserna i förväg. Men
föräldrarna vilja inte tåla drängen som måg,
därför att han har dåliga anlag och små utsikter
att bli en bra bonde. Dottern, som har faderns
kärnvirke i sig, trotsar föräldrarna. Men hon
har också lidelsen för gården, och när hon
själv märker att drängen är en stackare stöter
hon ut honom. När boken slutar är det hon,
som med en mans styrka och beslutsamhet
sköter Skruke. Hon har redan kastat sina
blickar på den nye drängen, en fåmäld bjässe
med krafter för två. Det är inte mannen hon
åtrår, utan redbarheten och musklerna, som
skulle kunna föra faderns arbete vidare.
Författarinnan har med sin litterära klokhet
52
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
