Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Martinson, Moa, Drottning Grågyllen, anmäld av Margit Abenius - Oljelund, Ivan, Kranholm tar makten, anmäld av Thure Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
gårdsfröken Matilde, som har puckel och
struma och därför av den tanklösa
folkfantasien har döpts till Krävan. Det är dessa
kvinnors livsvägar som man följer i boken. Den
ståtliga Annas öde blir oupplösligt
samman-tvinnat med fröken Matildes. Den lilla
puckelryggen med de intelligenta ögonen står i
berättelsens centrum. Det är ett fängslande
porträtt; med ömhet och styrka har
författarinnan levt sig in i hennes särlingsöde. Men den
svarthåriga, outgrundliga Klara, som redan
som barn ger gåtfulla och skarpa svar på
frågor, får en ännu sällsammare väg. Klara
är en verkligt diktad och inspirerad folklig
gestalt. Moa Martinson har sällan skrivit
något vackrare än den unga Klara i tjänst
på Törngården. Det ofantliga törnsnåret som
överskyggar gården och avtecknar sig med
kala, grymma stammar och giriga taggar som
sårar till blods, och som förvandlas till det
skiraste under av vildrosor och fågelsång,
vrids och formas i skildringen till en förtätad
symbol — ångest och kärlek, passion och
martyrium. Men Klaras väg går vidare, och på
ålderdomen vandrar hon som tiggerska och
vagabond i Kolmårdens skogar: ”Likt en
ofantlig mörk och tättryckt boksida tornar
skogen upp sig mot rymden. Granarnas och
furornas toppar ristar sin otydda skrift mot
solar och vaga månar, mot fixstjärnor och
främmande världar. Frosten har knypplat
blåvita fransar i kanterna på granarnas djupröda
grenar, och under de täta valven slingrar sig
drottningens väg fram likt ett illa vävt band
med idel mörkt vävte. Ett band, vävt av trötta
steg genom skrifternas skog.”
Men lika karakteristiska som de mollstämda
partierna om Klara, drottningen, är scenerna
med den ståtliga Anna i vävkammare och kök.
Särskilt minns man tavlan med den unga
kvinnan och de gamla, ängsliga tjänarna i det
skumma herrgårdsköket — där vibrerar den
djupa medkänsla med betungade som ger en
så bärig ton åt Moa Martinsons
människoskildring. Och medkänslan hänger på något
sätt ihop med det starka beröringssinnet,
händernas, känselns djupa erfarenheter.
”Drottning Grågyllen” rekommenderas till
barfotabarn med minnen av granris och törntagg.
Margit Abenius
Kranholm
IVAN OLJELUND: Kranholm tar makten.
Bonniers. 5: 75.
Kranholm — namnet är ett fynd. Man ser
mannen framför sig, en kraftnatur för att inte
säga naturkraft, lite krass kanske... Men
namnet gör inte mannen. Kranholm är en
duktig karl, hård i nävarna, stark i viljan och
utrustad med en god portion påhittighet.
Känslig kan han inte kallas men inte heller krass
i karakteriserande grad. Tvärtom är han
idealist, inte av den blåögda sorten, men ändå.
Tanken är kanske stygg, men man undrar, om
han inte skulle ha varit mindre idealist och
mera krass, om inte just hans sorts idealism
varit den som haft vinden i ryggen. Dessutom
är han försedd med det ypperliga
rekommendationsbrev som heter tur. Den följer
honom från den stund då han nittonårig
— med två tomma händer så när som på en
skiftnyckel i den ena — tågar in i Järnköping
för att söka arbete och skapa sig en framtid
och hejdas på gatan av en byggmästare som
behöver en rörmokare. Om Kranholm haft
skiftnyckeln i byxfickan som fem minuter
tidigare, vet man aldrig vad det blivit av
honom, men förmodligen inte
stadsfullmäktiges ordförande. Så är det i livet och så får
det vara i romanerna. Kranholm blir alltså
rörmokare och hamnar bland ungsocialisterna.
Politiskt är han ett oskrivet blad och vet
knappast vad en ungsocialist är eller vill, men han
kan inte motstå trycket från kamraterna.
Någon riktig revolutionär blir han aldrig. Han
har inte det rätta blodtörstiga missnöjet.
Naturligtvis vill han uppåt som varje sund
ung människa, men han har en instinktiv
känsla av att vägen dit går genom böckerna.
”Kunskap är makt.” Bristen på kunskaper
hämmar honom både i arbete och umgänge,
dock inte oroväckande, han hör som sagt inte
till de känsliga. Han beslutar lära sig tyska.
Det är svårare än han tänkt, och vad ska han
egentligen kuhna tyska för? Han kommer
aldrig att resa till Tyskland. Här fungerar han
kanske lite krasst — nej, låt oss inte döma,
kalla det mänskligt, det är ett neutralt ord.
För att dra sig ur spelet med egen och andras
aktning hittar han på att skaffa sin lärarinna
flera elever i stället. Det blir en kurs, det blir
54
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
