Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Aurén, Sven, Resa bland människor, anmäld av Rütger Essén - Wallquist, Einar, Lappmarksår, anmäld av Thure Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Självfallet är att en bok av denna art
— även om den har ett aldrig så renodlat
journalistiskt reportagesyfte —
upprepade-gånger ej kan underlåta att snudda vid det
kontroversiella. Författaren söker överallt se
tingens tvenne sidor och har i allmänhet också
lyckats säga sitt både — och utan att bli
mästrande eller allvis. Möjligen skulle man
dock önska att han här och var känt sig något
mindre bunden av vad som hos oss anses vara
fastslaget. Skissen av Julius Streicher är
intressant, men det kunde talats något mindre om
hans ”sjukliga fanatism” och något mera om
vad han verkligen gjort och är. Och
åtminstone för mig är det obegripligt hur man i det
glada och mänskliga och konstnärliga
Nürnberg enbart på grund av Streichers
antisemitism kan behålla intrycket av ”hat och
sjuklig fanatism” som något väsentligt i dess
atmosfär. Bäst blir författaren därför när
han — som tidigare i Turkiet och Albanien —
rör sig på områden, där den svenska
uppfattningen icke är fastlåst. I denna bok synas mig
kapitlen från Polen stå högst.
Läsvärd är Auréns bok emellertid
alltigenom. Och mer än så: den har en mission
att fylla. Den kommer oss att bättre känna vår
meddelaktighet i Europa. Rütger Essen
Lappmarksår
EINAR WALLQLTST: Lappmarksår.
Bonniers. 6: 75.
Doktor Wallquists första skildringar från
lappmarken kom som något av en
uppenbarelse för oss här nere i bekvämlighetens
land. I konkreta bilder, som just genom sin
flärdlösa dräkt gjorde så starkt intryck, ställde
författaren inför våra ögon ett landskap, som
inte hade mycket av det turistromantiska vi
vanligen förbinder med Lappland, och en
befolkningsgrupp vars hårda existensvillkor
förut varit oss tämligen okända. Den stora
och välförtjänta framgång dessa skildringar
nådde har lockat författaren att försöka sig
på ett större format. Han har gett sin nya
bok den anspråkslösa titeln ”Lappmarksår”
och den ännu anspråkslösare rubriken
berättelse. Det är avväpnande för kritiken, i all
synnerhet som man förstår att denna
anspråkslöshet inte endast är skenbar utan äkta. Det
kan emellertid inte förnekas, att författarens
litterära ambition spelat honom ett spratt. Den
röda tråden är litet för tunn för att inte brista
under bördan av allt det material författaren
hakat fast vid den. Det är historien om
pastorn och nybyggarhustrun Anna, vilkas
oskyldiga, halvt undermedvetna förälskelse är
vackert men en smula otydligt skildrad.
Särskilt pastorn hör till de mera diffusa figurerna
i boken, och överhuvudtaget kan man nog
säga, att doktor Wallquist lyckas bättre med
människor, vilkas själsliv rör sig i mindre
komplicerade banor. Kring denna intrig, som
slutar med en ganska arrangerad katastrof,
liksom hela boken slutar med en romanaktig
vinjett, då pastorn dör i ambulansflygplanet
efter att ha begått självmordsförsök, har
författaren grupperat en rad scener ur livet
i lappmarken, och det är dem man minns. Där
är episoden med länsman som kommer till
Marksgården för att sätta fast gammelfar för
tjuvskytte just då denne ligger på sitt yttersta,
där är marknadsbilderna från kyrkstaden när
spanska sjukan bryter in över Lappland, där
är skildringen av kyrkstämman då
kyrkoherden får mottaga en donation som han inte
vill ha, för att dra fram några exempel.
I framställandet av sådana bilder ur
verkligheten har författaren sin styrka, och där visar
han prov på både humor och ironi i
karaktärsteckningen. Hans sympatier går tämligen
oavkortade till de trygga och något så när
välbärgade bönderna, medan han kan bli ganska
obarmhärtig när han talar om smutsiga
lappar, försoffade sörlänningar och annat mindre
stabilt folk. Man undrar till och med om han
inte stundom låter sin avsky för smuts och
därmed sammanhängande förhållanden influera
på sina känslor för dem som är smutsiga.
Stilistiskt betecknar doktor Wallquists nya
bok ett steg mot ytterligare konkretion i
förhållande till förstlingsverket. Vad man kan se
och ta på återges med beundransvärd
åskådlighet, och naturskildringarna bär vittne om
författarens klara blick och fina känsla för
de skiftande scenerierna. Man antecknar också
med tacksamhet, att den litet viktigpettriga
tonen från ”Kan doktorn komma?” så gott
som helt och hållet eliminerats.
Thure Nyman
62
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
