Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Johansson, Johan-Olov, Medmänniskor; Hasse Z., Ett tjusigt panoptikon, anmälda av Nils Bohman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Humorister
JOHAN-OLOV JOHANSSON: Medmänniskor.
Bonniers. 4: 50.
HASSE Z.: Ett tjusigt panoptikon. Bonniers.
5: 50.
De tre första böcker, som Johan-Olov
Johansson utgav, förskaffade honom ett ansett
namn som folklivsskildrare, och den fjärde,
”Medmänniskor”, som nu föreligger i
bokhandeln, bör garantera honom en plats bland
klassikerna på området. Vad som framför allt
föranleder den spådomen är två noveller, som
knappast har överträffats inom modern svensk
folklivsskildring: ”Anders och Britta-Maja
Kloman” och ”Testamentet”. Där lyfter sig
den svenska vardagen till tidlös
allmängiltighet. När man läser dem erinras man om
File-mon och Bavkis eller bonden Paavo och hans
hustru. Här ges på kärvaste bergslagsmål en
sublim hyllning av den trofasta kärleken, det
hårda arbetet och den torftiga brödkakan. De
sakerna står inte högt i kurs på fåfängans
marknad, men det märkvärdiga är, att just de
sakerna är de enda, som befunnits vara
värdiga ämnen för den skönaste dikten.
De forna bergslagssmedernas och
-böndernas hårda liv tecknas i Johan-Olov Johanssons
bok med en sakkunnighet, som inhämtats på
nära håll. Den fattigdom, som präglade deras
tillvaro, uppfordrar dock inte författaren till
sociala skräckmålningar i numera omhuldad
stil, ty vad för honom är viktigast, är inte
förhållandena i och för sig själva utan den
mänskliga vilja, som satte en ära i att besegra
svårigheterna. Johan-Olov Johansson har aldrig
stuckit under stol med att bergslagsfolket
i många hänseenden hade det bedrövligt, när
han ännu levde i dess krets, men han har själv
varit med om att skapa en bättre tingens
ordning, och vad han fäster sig vid är inte främst
det materiella resultatet utan den moraliska
kraft, som utgjort dess förutsättning: det
okuvliga modet i kampen för tillvaron och den
ljusa tron på livet.
Det ståtligaste äreminnet över hjärtats
generositet och viljans rättskaffenhet har
författaren lämnat i porträttet av smeden Hornborg
(”Testamentet”). Det protestantiska behovet
att själv komma till rätta med livsproblemen
har sällan fångats så sant och enkelt storslaget
som i den religiöse smedens gestalt. Han kan
inte fördra frälsningsruset, som föder andlig
högfärd till den grad, att man blir nöjd med
sig själv. Men han är redo att bistå en stackare,
som de andra inte vill hjälpa, därför att det
inte hör till god kristen ton att göra det. I det
testamente han efterlämnar ges syntesen av
bergslagsfolkets etik och filosofi, uttryckt
genom en kärv, enkel personlighet. Det är ett
av de praktfullaste dokument, som återgetts
(eller fabulerats) i modern svensk
folklivsskildring. Det är ett monument över heder,
sanningssträvan och människokärlek, och det
är uppbyggligt som en biblisk betraktelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
