Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Anmälda böcker
- Johansson, Johan-Olov, Medmänniskor; Hasse Z., Ett tjusigt panoptikon, anmälda av Nils Bohman
- Raphael-Linden, Olga, Det hårda virket; Bergstrand-Poulsen, Elisabeth, Kronan, anmälda av Ruth Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Hasse Z:s humor gör inget väsen av sig. Den
göms i en nästan osynlig form, som är tecken
på ädel ras.
De ypperliga kåserierna i ”Ett tjusigt
pan-optikon” har förut varit tryckta i dagspressen,
men de förtjänar att läsas om. Först när de
uppträder i samlad form, kommer de till sin
fulla rätt. Då får de en konstnärlig verkan,
som visar att de inte tillhör den efemära
dags-journalistiken. Nils Bohman
“Sant och intressant^
OLGA RAPHAEL-LINDEN: Det hårda virket.
Gebers. 4: 75.
ELISABETH BERGSTRAND-POULSEN:
Kro-nan. Norstedts. 9: 50.
Olga Raphael-Linden har ägnat sju år åt
sextonhundratalet. ”Det hårda virket” är den
litterära behållningen av hennes studier. Det
är några tragiska människoöden och en
släkthistoria om arvstvister och avundsjuka,
flärd-fritt och välgörande sakligt berättade med
omsorgsfullt återgivande av de agerandes egna
ord, i den mån de återfunnits i protokoll och
inlagor. Olga Raphael-Linden har varit lätt
på handen, när hon fyllt i de historiskt givna
konturerna, hon aktar sig också för att
färglägga i onödan. I stort sett inskränker hon sig
till att effektfullt arrangera sitt material till
spännande, ofta livfulla scener. Det vittnar om
smak och god urskillning. ”Det hårda virket”
är en trevlig och lättläst historisk
underhåll-ningsbok, vars värde ytterligare förhöjs av
ett välvalt illustrationsmaterial från tiden. Att
dyka ner i gångna epoker är en nyttig och
härdande sport. Man lär sig något, och man
får sedan lättare att fördraga den egna tidens
spe och gissel.
*
Det var i en läkares mottagningsrum
anmälaren första gången läste Elisabeth
Bergstrand-Poulsen. Läkaren var på modet, men
det märkvärdiga med honom var egentligen,
att han, fastän ung, stavade kvinna med q.
Det gör nu inte fru Bergstrand-Poulsen, men
det kanske beror på att förlaget ihfört
nystavning. Om en av bokens huvudfigurer, en nära
anförvant till majorskan på Ekeby, fastän rtied
betydligt hårdare hjärtelag, heter det:
”Hennes Nåd kände både människorna och
kvinnorna.” Även om författarinnan skiljer mellan
människor och kvinnor, så är hennes
betraktelsesätt inte medeltida. I stället för djävulens
påfund att locka männen till synd, är Kvinnan
stjärnan, som visar vägen till himlen.
Hjältinnan i ”Kronan” bär också det himmelskt
klingande namnet Serafia, och hon företar sig
de underbaraste ting, alltifrån det att hon
utkastad från sitt hem för att ha bett
bordsbön hoppar en milaväg i is och snö, klädd
som Kraka och med brutet ben, och till dess
att hon döende vältrar sitt självtagna kors på
sin nioåriga dotters skuldror. Korset, det är
kronan, en sällsynt skön kristallkrona, skänkt
till kyrkan av patronatsfamiljen, med
förbehåll att släktens grav skall vårdas och en
frisk krans ditläggas varje vecka. ”Hennes
Nåd” återtar kronan, stödjande sig på
van-hävdsklausulen, i vredesmod över att hennes
plymagerade hatt åkt på sned, träffad av en
rackarpojkes stenkast. Serafia förbinder sig
med kontrakt att återförvärva klenoden åt
kyrkan. I trettio år skall hon, utan att låta
sig hindras av något, ensam vårda graven.
Så går hon och förälskar sig, blir husmor
i en tattargård i socknens utkant, får fyra
barn och sköter ensam ”manfolksarbetet och
kvinnogörat”, medan karlarna supa och
förstöra. Dessemellan fullgör hon den
kontrakts-enliga skötseln av ”Hennes Nåds”
familjegrav, trots att det till allt annat ger henne en
tvåmilapromenad varje vecka. Författarinnan
njuter i fulla drag, när hon med pennan lyfter
den oerhörda arbetsbördan. ”Det är en djup,
rent animalisk tillfredsställelse för den som
är ung och full av kraft att också få
utnyttja och göra denna kraft fruktbar. Att så
och skörda — att förkovras i det materiella.
Att föda och amma det ena barnet efter det
andra är också för en ung, stark kvinnokropp
naturligt och därför lyckligt.”
Samma glädje som författarinnan ha även
bokens honoratiores av att följa Serafias
slitsamma liv. ”Hennes Nåds”, prästens och fru
Bergstrand-Poulsens glädje tycks bottna i
övertygelsen om, att de verka för det godas seger
på jorden genom att lugnt och utan ingripande
åse Serafias martyrium. Det är sant att Gud
64
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Sep 18 19:54:30 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1938-1/0066.html
