Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Raphael-Linden, Olga, Det hårda virket; Bergstrand-Poulsen, Elisabeth, Kronan, anmälda av Ruth Hedberg - Wettergren, Gunilla, Livet brusar, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
själv ibland tycks göra sammaledes. Men man
undrar ändå, om författarinnan är rätt
informerad, när hon låter Gud anse, att prästen
gav Serafia ”en verkligt god handräckning”
genom att prata lite med henne, då hon räfsade
graven? Man undrar, om han verkligen i
likhet med författarinnan finner det nödvändigt,
att diamanten för hans krona slipas med deras
hårdhet, som han gett möjligheten att hjälpa?
”Den stora gärningen” hade väl inte behövt
bli mindre stor, om den utarbetade modern
och efter henne den lilla dottern fått ett
praktiskt handtag i sina profana sysslor. Är det
inte tänkbart, att Gud kunde blivit nöjd med
offret ändå, även om någon ingripit och
hindrat den lille brodern att dö av vanvård?
Den hårde hjälpprästen visar visserligen en
beklaglig brist på förståelse för lyxen som
det enda nödvändiga, när han vill vägra
kronan tillträde till kyrkan. Han är dålig
psykolog, då han vill dela upp arbetet med
graven på byarna, han saknar sinne för subtil
andlighet, men han är dock den ende som
gör en ansats att verksamt bistå det dignande
helgonet. Det framställes som ett brott. Allt
som kan störa det estetiska intrycket av det
fulländade offret är brott. I fru
Bergstrand-Poulsens framställning är Kristus inte ensam
om det ställföreträdande lidandet. De, på vilka
Gud lagt tunga kors, skola lida ostörda, vi
andra bli frälsta genom att se på och bli
uppbyggda. Det är det estetiska ruset upphöjt till
moralisk kvalitet. Kanske tycker någon, att
det bör vara i sagor som i krig och kärlek,
där allt är tillåtet. Men det ligger något
i Calderons ord: ”Även när vi drömma, vi
böra ej det rättas övning glömma.”
Måste man göra invändningar mot texten
i ”Kronan”, så ger man sig så mycket hellre
inför de strålande illustrationerna. De äro
oförglömliga. Författarinnans bildspråk står
emellertid inte på samma höga nivå. En dryg
sida användes till att skildra hjärnor i
liknelser. ”Somliga hjärnor äro som mjölgröt”,
andra likna träull eller torvströ, vassa sylar
eller prismor. Men de finaste hjärnorna,
sådana som kunna ”duga till en prinsessa,
till en drottning” — det är: ”de levande —
de som äro varmt skära — milt lysande —
friskt växande som blommor”. — Månntro
det? De finaste hjärnorna äro nog de gråa
— med många vindlingar. Ruth Hedberg
Lilla Hollywood
GUNILLA WETTERGREN: Livet brusar. Med
teckningar av Aili Pekonen.
Hökerbergs. 3: 75.
I höstas hade jag länge ett kort liggande på
mitt bord, varpå stod skrivet ”Gunilla
Wetter-gren”. Kortet skulle påminna mig om att jag
tänkt tala med en förläggarbekant om denna
dam, av vilken jag läst ett par kåserier i
tidningen Idun. Min mening var att rikta hans
uppmärksamhet på att fröken Wettergren var
ämne till en svensk Anita Loos och hade mera
än ett W i namnet gemensamt med
Wode-house. Hon borde kunna skriva en rolig
jargongbok om det grönköpingsmondäna
Stockholm. Jag hann aldrig tala med förläggaren
i fråga, förrän en av hans påpassliga kolleger
redan annonserat en bok som svarade mot
beskrivningen, och här är den nu. Jag skulle
inte ha meddelat dessa data ur mitt privatliv,
om inte boken motsvarat mina förväntningar.
Den har berett mig en rolig timme, och jag
beklagar de många, som att döma av att boken
ännu ej tryckts om, inte fått den i julklapp.
Gunilla Wettergren är kåsös och bekräftar
misstankarna att kåsöserna här i landet snart
tagit loven av kåsörerna. Kvinnor tyckas ha
en viss förmåga att inte förargas av det de
satirisera; därför bli de bättre iakttagare och
trevligare människor. Gunilla Wettergren har
gått som en ulv i fårakläder på
cocktail-parties, societetsbröllop,
mannekänguppvis-ningar, barer, restauranger, bio och baler,
och när gänget, eller som det också kallas
”the smart set”, rest till fjällen eller plagen
har hon följt med på galoppen. Hennes bok
liknar ett av de nu så populära radioreportagen
per grammofonskivor. Överallt där hon varit
med har hon gjort sina hemliga upptagningar
och fångat bruset från det mondäna livet.
Särskilt uppbyggligt är det inte, men det sprider
något av samma hemtrevnad som Wodehouses
historier om Bertie, Freddie, Archie och de
andra sympatiskt svagsinta medlemmarna av
Drönarklubben. Gunilla Wettergren har
begåvats med humor, och hennes jargong bygger
tillräckligt mycket på kvicka och sanna
iakttagelser för att inte bli trams. En förening av
låtsad naivitet och äkta spiritualitet präglar
också Pekonens teckningar. Georg Svensson
5. — B. L. M. 1938.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
