Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Trotski, Leo, Mitt liv; Bolitho, Hector, Edward VIII; Gripenberg, G. A., Generalmajor Hans Henrik Gripenberg; Söderhjelm, Alma, Carl von Döbeln, anmälda av Bo Enander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Biografier
LEO TROTSKI: Mitt liv. Översättning av
Bertil Hansson. Natur och
Kultur. 6: 75.
HECTOR BOLITHO: Edward VIII. Hans liv
och regering. Översättning av Gösta
Olzon. Bonniers. 8: 50.
G. A. GRIPENBERG: Generalmajor Hans
Henrik Gripenberg. Söderström & Co.
Fmk 100: —.
ALMA SÖDERHJELM: Carl von Döbeln.
Holger Schildt. 12:—.
Den, som i Leo Trotskis bekanta
självbiografi, som nu föreligger i svensk
översättning, väntar.att finna personhistoriska
detaljer, anekdoter och dramatiska intermezzon,
som bruka krydda upp berömda mäns
levnadsteckningar, blir grymt besviken. Ty Trotskis
bok sysslar oändligt mycket mer med den
revolutionära marxismen än med författaren
själv. Trotski framhåller på något ställe, hur
Stalins ledarkult inger honom avsmak, och
själv har han åtminstone inte fallit offer för
någon glorifiering av egna insatser. Men detta
är nog också det enda sympatiska draget
i detta skrämmande, omänskliga dokument,
som till bristningsgränsen är fyllt av hat. Det
finns dock kanske ännu ett drag, som kan tala
till författarens förmån och det är, att Trotski
aldrig håller inne med beröm åt de män, som
enligt hans egen uppfattning verkligen
osjälviskt uträttat något i den ”permanenta
revolutionens” tjänst.
Trotski bekymrar sig så litet om personliga
saker, att han varken nämner sitt födelseår
eller sitt verkliga namn. Om fadern får man
egentligen endast veta, att han var en förmögen
jordbrukare, som givetvis under revolutionen
förlorade all sin under ett långt, mödosamt liv
hopsamlade egendom och sedan på gamla
dagar fick anställning som mjölnardräng vid
en statskvarn utanför Moskva. ”Den dåvarande
folkkommissarien för provianteringsväsendet,
Tjurjupa, underhöll sig gärna med honom
i jordbruksfrågor.” Det är allt vad läsaren får
veta om den store revolutionärens fader, och
nästan ännu mindre får man veta om hans
äktenskap. Allt detta är ju för Trotski idel
oväsentligheter vid sidan av den revolution,
åt vilken han vigt sitt liv.
Och här har Trotski mycket att berätta och
av så stor betydelse, att hans självbiografi för
all tid kommer att bli ett oundgängligt
dokument för varje studium av den ryska
revolutionen. Han talar öppet om sina motsättningar
till Lenin, men framhåller ständigt, att dessa
aldrig voro av avgörande slag och att han
själv mer än någon annan åtnjöt Lenins
förtroende. Trots kritik på enstaka punkter av
det leninistiska programmet är han fylld av
beundran för mästaren, som han betraktar
som den främste fullfölj aren av Marx’ tankar.
Huvuddelen av boken ligger på tidsavsnittet
1917—22, de fem år under vilka Trotski vid
Lenins sida framstod som det nya Rysslands
ledare. Organisationen av den första röda
armén, som Trotski genomförde, och
inbördeskrigets alla strider äro utförligt skildrade,
särskilt intressanta äro de personliga minnena
från underhandlingarna med tyskarna i Brest
Litowsk våren 1918. Trotski inaugurerade där
en ”proletär och revolutionär” diplomati, som
har mycket litet att göra med den statskonst,
som Litvinov för närvarande representerar.
Trotski blir ytterst sällan patetisk, han
bemödar sig framför allt att vara
”revolutionärt saklig”. Endast när han stannar vid sina
triumfer som talare vid revolutionära
massmöten bryter andra tonfall igenom. ”Det fanns
ögonblick”, skriver han, ”då jag i hela min
varelse förnam det intensiva kunskapsbegäret
hos denna massa, som hade smält samman
till ett enda väsen. Då försvunno alla på
förhand överlagda argument och uttryck, de
fingo vika för det spontana, oemotståndliga
tryck, som denna inlevelse och sympati utlöste,
och ifrån djupet sprungo andra ord fram,
fullrustade, överraskande för talaren själv men
nödvändiga för massan.” En dylik personlig
deklaration är dock mycket sällsynt och gör
en nästan förbryllande verkan i denna
revolutionens katekes.
Det intressantaste i detta verk blir
skildringen av Trotskis fall och de intriger som
föregingo detta. Då han skriver om Stalin, är
det med ett glödande hat (”denne brutale
66
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
