Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Fangen, Ronald, Allerede nu; Redan här, anmälda av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
rubbas, hos andra korrigeras det under
kristider, då själslivet plöjs upp och ny sås. Men
dessemellan äro livsåskådningsfrågorna för de
flesta människor ungefär såsom de juridiska
och ekonomiska papper, man brukar förvara
på något undangömt och säkert ställe. Någon
ens årlig revision hinna eller orka de flesta
inte med. De gå i sitt dagliga värv med ett
dragdjurs tålighet och fatalism och se i själva
slitet livets försvar mot grubblet på tillvarons
mening. Eller för att uttrycka saken mindre
pessimistiskt: de söka göra sin plikt som
arbetare och medmänniskor och överlåta resten åt
en okänd eller namngiven Försyn i
förhoppning om att den skall ha hållit dem räkning
för visad god vilja och haft överseende för
deras ofrivilligt bristande insikt i det
gudomliga. Sådana äro, Gud hjälpe dem, de flesta
människor. Antingen de äro kristna eller
ateister så äro de det av oreflekterad vana
större delen av sitt liv. De verkligt vakna,
klartskådande och omutliga revisionsstunderna
voro få och korta, framkallade av
livsavgörande händelser eller dödshot.
Ronald Fangen är författare och har haft
de största möjligheter att odla en för
problemlösning rikt disponerad begåvning. Han har
därvid småningom kommit fram till
kristendomen, alltså ej blott till religiositet utan till
tron på Kristus som vägen, sanningen och
livet. Denna sin egen omvändelse har han icke
nöjt sig med att analysera och bekänna i sina
oxfordskrifter; han har i sina sista två
romaner skildrat en hel rad av fiktiva omvändelser
i syfte att inge sina läsare känslan av
omvändelsens ofrånkomlighet. Han är ute i Den store
människofiskarens ärenden, därpå kan man
inte ta miste, och jag skulle tro att han icke
blivit fångstlös. Han talar med gripande
uppriktighet och sanningslidelse, han vränger ut
och in på människor så att man sitter där
ganska omtumlad efter slutad läsning, och när
han har sin gestalt (översätt: läsare) skakad
i sitt innersta, sätter han in hela sin
anfalls-styrka och driver hem sin tes med väldig
kraft. Han bjuder sina läsare inte ”stora
famnen” utan ett livtag, och den som vågar
kan ge sig däri. Den rätta reaktionen, i detta
fall recensionen, på en sådan bok skulle vara
att ta ett nappatag med honom, men jag är
inte mannen och detta är inte platsen att göra
det. Jag måste nöja mig med att referera
romanen som litteratur och med att anbefalla
den varmt i känslan av att den tillhör de
verkligt viktiga böckerna. Mänskligheten är nu
att likna vid den enskilda individ, som är ställd
inför ”livsavgörande händelser eller dödshot”,
såsom orden nyss föllo, och Fangens vädjan
får inte förklinga ohörd, även om den inte
kan frälsa alla och envar.
Enligt naturalistiska litteraturbegrepp ha
Fangens kristna romaner alla de fel romaner
kunna ha. Författaren uppträder icke som en
anonym observatör, vilken tagit till uppgift att
sannfärdigt och åskådligt återge ett skeende.
I stället agerar han försyn åt sina figurer
och ordnar in dem i ett på förhand
uppgjort schema. Varken hans förra eller hans
nya roman kunna kallas trovärdiga tvärsnitt
ur modernt norskt liv, ty på ett normalt
sådant tvärsnitt skulle aldrig så många
katastrofer, egendomliga sammanträffanden,
självprövningar, bikter och omvändelser kunna
äga rum. Inte heller skulle det ens i Norge
inom en liten krets av människor kunna
diskuteras så outtröttligt och så på liv och död som
det görs i denna roman. Ett så intensivt
sysslande över lag med livsåskådningsfrågor skulle
medföra det norska samhällslivets fullständiga
avstannande. Vad här sagts är inte avsett som
kritik, ty det är ju uppenbart att Fangen
förutsatt så pass mycket intelligens hos sina läsare
att de skola förstå att han ej framträtt med
anspråk på att ha skrivit en naturalistisk
roman. Han har fullt medvetet koncentrerat
stoffet därhän att det framstår ej som en
igenkännlig livsbild utan som en exempelsamling.
Hans bok handlar inte om hur det i
verkligheten gick till utan om hur det skulle gå till,
om . . . Den är en predikan med liknelser, en
alldeles modern bergspredikan, där hänsyn
tagits till all den komplikation, som skiljer
moderna storstadsmänniskor från den enkla
herde- och fiskarpubliken vid Genesarets sjö.
Koncentrationen och arrangeringen i
romanen kunna alltså ej påtalas sorn oavsiktliga
brister. Men frågan är om de inte böra påtalas
som hinder för Fangen att nå sina syften.
Personligen måste jag säga att jag, möjligen
beroende på svag abstraktionsförmåga, haft
svårt att ryckas med av bokens samtliga
partier och samtidigt tröttats av det oerhört
koncentrerade framställningssättet. Praktiskt
taget varje av de över fyrahundra sidorna
71
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
