Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Fangen, Ronald, Allerede nu; Redan här, anmälda av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
spelar uteslutande på det intellektuella planet,
och man fullkomligt rycker till, när något ur
den materiella världen: ett ansikte, en utsikt,
ett dukat bord skymtar fram mellan
resonemangen. Jag förstår att genremåleri måste te
sig som förspilld tid för den som med
förtvivlans mod och enträgenhet vill visa
människorna vägen till Guds rike, men när nu
människorna en gång äro så beroende av de
yttre tingen för att förstå de inre, hade det
kanske varit klokare att ge dem litet mera
därav. För min del hade jag också önskat att
författaren hade kunnat begränsa sin
personförteckning. Nu har han velat föra vidare ej
blott några av de människoöden han började
teckna i ”På död mark” utan också några
från hans äldre produktion, romanerna ”Några
unga människor” och ”Erik”. Varför han
gjort det står ännu ej klart, ty dessa ur olika
motivkretsar stammande öden tvinnas här ej
på något sätt i varandra. Det är ju möjligt att
ett bebådat fortsättningsband skall bringa reda
i den nu onekligen lösliga kompositionen.
Ur ”På död mark” har Fangen tagit med
läkarfamiljen Bauk och prästen Venger. Efter
sin snöpliga och skandalösa kärlekshistoria
lever överläkare Bauk ensam och förgrämd.
När hans fordom självtillräckliga och
magnifika hustru genom sin omvändelse fått blicken
öppen för sin delaktighet i mannens olycka
reser hon hem för att rekonstruera äktenskapet
och samla den splittrade familjen. Med sig har
hon dottern Ellen, som hon fiskat upp på
undergångens brant i Paris, där hon blivit
förförd av en trolös man. Hon väntar nu ett barn.
Bauk är glad åt hustruns återkomst, men för
hennes religion och dotterns felsteg har han
blott hån och grämelse till övers. Den äldste
sonen Georg delar hans åsikter, ehuru från
andra utgångspunkter. Han representerar den
oantastliga borgerliga moralen i dess mest
förstockade och självgoda form, och Fangen
får här tillfälle att sätta in många dräpande
stötar. Den ende i barnskaran, som helt
anammar modern och hennes kristna uppsåt
är den yngste sonen Sven, en gång ett
monstrum av cynisk egoism men nu frälst även
han. Svens stora uppgörelse med sig själv
i fjällvärldens öde ensamhet är ett av bokens
stora partier och ett storslaget dokument över
religiös kriskamp. I dessa positioner befinna
sig familjen Bauks medlemmar alltjämt, när
boken slutar, och i dem skola vi väl
återfinna dem, när nästa roman börjar. Intimt
förknippad med Svens utveckling är prästen
Vengers, som vi dock här förbigå.
Bokens andra och intressantaste komplex är
det som berör Erik Hamre och hans hustru.
Det är den Erik, som Fangen skildrade
i romanen med detta namn och i ”Några unga
människor”. Han är nu välbeställd advokat
och har allt han kan begära av livet inklusive
Astrid, hans ungdoms stora kärlek. Men han
är rov för en hemlig oro, som ytterligare
röres upp av att han får ett samtal med och
senare ett långt brev från sin forne, hatade
kompanjon Fretten. Denne söker sig till Erik
i sin stora nöd för att finna stöd i hans fasta
soliditet men finner i stället blott tomhet och
undanflykt. Även hustrun börjar Erik
misstänka för att ha förlorat förtroendet till
honom, och han råkar i en allmän personlig
förtroendekris. Skildringen av denna och dess
utveckling till stabilisering på kristen grund
är bokens mest levande tema, och man önskar
nästan att det fått vara det enda. Erik har den
stora fördelen som romanfigur att vara en helt
trovärdig, vanligt förekommande person, och
vad författaren har att säga om honom och
hans problem har utsikter att beröra långt
flera läsare än motsvarande upplysningar om
den patologiske Sven Bauk.
Min teologiska begåvning och mina
religiösa erfarenheter äro som sagt icke sådana
att jag är värdig att diskutera det djupare
innehållet i Fangens roman. Jag har med
djupt intresse följt de människosjälarnas
trans-formationer, han med sådan skarp analys
framställt. Som karaktärsskildrare förefaller
Fangen att ha få likar i den moderna
litteraturen. Men är det inte en sida av det
mänskliga själslivet, som han glider över alltför lätt:
det hemlighetsfulla nerv- och instinktlivet. När
en människa i Fangens romaner omvänder sig
till gudstro och ett nytt liv sker det på
intellektuell väg, genom en bevisföring, som
eliminerar alla utvägar med undantag för en
enda. Jag kan gå med på att det är möjligt
för en människa att överbevisa sig om att hon
för sin och andras skull blott har en enda
väg att gå och att hon också väljer den. Det
är en akt, som äger rum på vilje- och
karak-tärsplanet, på själens dagsida. Men att
därmed även den nattliga sidan av vårt själsliv.
72
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
