Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Lewisohn, Ludwig, Försoningens dag, anmäld av Artur Lundkvist - Bromfield, Louis, Så måste det gå, anmäld av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
kratien också i Amerika, de radikaliserade
religiösa samfunden och de liberala
kooperativa rörelserna kämpar mot trusternas och de
svarta ligornas diktatursträvanden. Det
ytterligt mekaniserade Sovjetryssland har efter ett
förödande krig mot fasciststaterna förenat sig
med dessa, Frankrike översvämmas av
fascist-horder och England för en förtvivlad kamp
mot övermakten. När det avgörande slaget ska
äga rum i Palestina, på Harmagedons slätt,
såsom förutsagts i Uppenbarelseboken,
förhindras Amerika av sin inre splittring att
effektivt ingripa. Och boken slutar med en
kulturens skymningssaga: efterblivna
folkstammar lever bland ruinerna av det forna
Västerlandet, våldsregementet reser sig på nytt
som ett ont spöke, och kvinnorna samlar sig
för att bege sig öster ut till ett fritt folk
(judarna), som ropar till himlen efter en ny
Kristi födelse.
Det är en brinnande bok, skriven av en
upprörd, förtvivlad man, som känner sig ställd
mot väggen med alla sina ideal och allt vad
han trott på, omgiven av en fientlig, obegriplig
värld, besatt av dödsdrift och våldsdrift och
djuriskt raseri. Förnuft, godhet, rättfärdighet,
skönhet, längtan till ljus och gudomlighet,
betyder då detta ingenting längre, finns det
inte längre någon makt i dessa ord? Är
människorna ohjälpligt förlorade och utlämnade
åt undergångens mörka drifter? Lewisohn
vågar inte riktigt lita på den religion och
humanism han låter människorna gripa efter
som drunknande efter hahnstrån, han känner
att de ingenting förmår mot djupets sugande
virvel. Han som så många andra har plötsligt
funnit sig stå vid avgrundens rand och gripits
av svindel och förlamande skräck:
nedstörtandet, undergången tycks vara den enda
möjligheten ; religionen blir en sista psalm att
sjunga i yttersta nöd. Faran är kanske verklig
nog; blind av en ensidig, förflackande
ljusdyrkan raglar mänskligheten mot mörkret; det
länge förnekade djuret inom människan tar
henne i besittning och utkräver sin hämnd.
Men är katastrofen oundviklig? Är det bara
att sluta ögonen och ge upp, låta sig fyllas av
denna dödslust? Det borde väl dock varå en
bättre uppgift att försöka framskapa ett
samhälle och ett livsplan där förnuft och instinkt
inte längre strider mot varandra, där
människan kan leva i sin sammansatta egenskap
av en mörkrets såväl som en ljusets varelse.
En tom ljus- och idealdyrkan har inte fört
människan varken till några strålande höjder
eller fruktbara dalar, utan i stället kommit
henne att klyva sig själv så att avgrunden
gapar inom henne. Men detta är en insikt som
man på egen hand får utläsa ur Lewisohns
bok; han står själv slagen med förvirring och
mässar den vita magiens utnötta
besvärjelseformler i ångest och under stigande tvivel.
Artur Lundkvist
En amerikansk historia
LOUIS BROMFIELD: Så måste det gå.
Översättning av Tora Nordström-Bonnier.
Bonniers. 5: 25.
Louis Bromfield har alltid haft sinne för
brytningen mellan gammalt och nytt inom
amerikanska miljöer och förstått att litterärt
utnyttja dithörande dramatiska och pittoreska
möjligheter. Denna gång har han påträffat
eller uppdiktat en livslevande relikt från
nittiotalet mitt i 1936 års New åork: ett
välkonser-verat pensionat, ägt av två gamla irländska
tj änarinnor, som fått ärva huset efter sitt döda
herrskap, och befolkat av en samling
stiltrogna inventarier till stamgäster, bland andra
en narraktig äldre skald och en ännu
narraktigare trollerikonstnär, en gammal fröken
med fantastiskt färgat hår och en senil herre
som hänger över filmtidskrifter hela dagarna
men blir djupt besviken när han en enda gång
besöker en biograf. Ekonomisk ruin hotar
pensionatet, men ägarinnorna vill inte tro att
en roman som börjat så bra som deras ska
kunna sluta illa; för dem är livet som en
följetong eller en film med ett lyckligt slut i
beredskap bortom prövningarna, och inte ens de
svartaste skurkarna ter sig för dem egentligt
onda, snarast är det en roll de spelar för att
det ska så vara.
Nu händer det att värdinnornas båda barn,
den enas son, Tommy, och den andras dotter,
Sarah Jane, oväntat visar dem den äran att
komma hem. Tommy har varit försvunnen
i den farliga världen i fem år och återvänder
inte som någon hjälte (ty romanen är inte
färdig än). Han har med sig en mystisk vän,
en vindögd man, som inte vill lämna sitt rum
75
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
