Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Bromfield, Louis, Så måste det gå, anmäld av Artur Lundkvist - Ilf, Ilja och Petrov, Jevgenij, Tolv stolar, anmäld av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
men betalar generöst för sig. Sarah Jane är
ett slags förtappad oskuld, välkänd på
Broad-way för sin granna men oåtkomliga kropp.
Hon upptäcker plötsligt att Tommy är den
rätte för henne och efter ännu några
missförstånd finner de båda unga varandra. Vidare
uppdagar hon vem den mystiske mannen är:
en välkänd gangster som efterspanas av
myndigheterna, dock inte för något blodigare än
skatteskolkning. Hon använder sig av
situationen, intresserar gangstern för pensionatet,
förmår honom att uppträda vid middagsbordet
och spela rummy med de andra pensionärerna.
Slutligen ändrar han om huset till nattklubb
för en natt, Sarah Jane och Tommy gör lycka
med sina schlagers och gangstern hamnar
själv i fängsligt förvar.
Det är en riktig amerikansk
söndagsberät-telse med lyckligt slut, en filmsaga full av
populär romantik. Men den är medvetet gjord,
den är dubbelbottnad, och författaren leker
med motivet som katten med råttan. Hela tiden
rör sig historien vid kanten av avgrunden, det
är njutningsrikt hisnande och spännande, men
de saligen enfaldigas Gud tillåtes dock
slutligen rädda hem sina barn. ”Så måste det gå”
betyder i grunden att så går det aldrig. Och
man anar tillräckligt av vad som verkligen
sker bakom den rörande och lustigt bemålade
skärm som döljer det moderna New York. Det
är alltså en följetong med förvända
perspektiv och av litterärt värde; den har gott om
måleriska figurer, vältaliga kontraster och
tillspetsade situationer. Det är sålunda utmärkt
effektfullt när gangstern nödgas spela rollen
av menlös varg i fårahuset, och det är en god
idé att göra en riktig kvinnostudie av den
obligatoriska oskuld som varje amerikansk
filmhjältinna helst ska gälla för att vara.
Artur Lundkvist
Rysk skälmroman
ILJA ILF och JEVGENIJ PETROV: Tolv
stolar. Översättning av Ester och Josef
Riwkin. Bonniers. 5: 50.
I provinsstaden N., där vårkvällarna äro
berusande, där stadens ungdom är hopplöst
förälskad i sekretererskan för den lokala
fack-föreningskommittén och där det finns
upp
seendeväckande många frisersalonger och
begravningsbyråer, avlider plötsligt före detta
bursjujen Ippolit Matvejevitj Vorobjaninovs
svärmor, den ärbara Klavdia Ivanovna, efter
att på dödsbädden ha underrättat sin föga
avhållne svärson om att hennes briljanter en
gång insytts i sitsarna på tolv stolar,
förfärdigade av mästaren Gambs. Därmed har hon
utsått orons och vinningslystnadens sådd i
Vorobjaninovs fala borgarhj ärta, och en
rasande klappjakt efter dessa dyrgripar till
stolar, som spritts över halva Ryssland, tar
vid; i denna mammonsjakt kommer att
deltaga en knipslug äventyrare vid namn Ostap
Ben der. Spelar han Don Quijotes roll i denna
burleska pikareskroman, så är det självfallet
att Vorobjaninov tilldelas Sancho Panzas.
Jakten går till Moskvas möbelmuseer och via
Volga vidare öster ut. De båda
koncessio-närerna försättas i de mest groteska situationer
under sitt befängda sökande efter Klavdia
Ivanovnas skatt. Upplösningen blir av gediget
uppbygglig art. Briljantjakten slutar hos en
kamrat Ivanopulo, anställd i kollektivhuset i en
sydrysk stad. Och se, det befinnes, att denna
sant altruistiska människa funnit Klavdia
Ivanovnas briljanter, rättsinnigt överantvardat
skatten till dem som makten hava, och
privategendomen har till det allmännas bästa
förvandlats — till ett kollektivhus: ”Briljanterna
voro förvandlade till glas och betong. Av
pärlorna hade svala gymnastiksalar byggts.
Diademet var utbytt mot en teater med vridscen,
rubinörhängena hade vuxit ut till stora
häng-lampor, de gyllene ormarmbanden med
smaragdfjäll voro nu ett underbart bibliotek, de
hade återuppstått i en barnkrubba,
snickeriverkstad och biljardsal. Skatten fanns kvar,
den hade bevarats och utökats. Man kunde
vidröra den med händerna men fick inte ta den
med sig. Den tjänade andra människor.”
Sens moralen kunde inte vara bättre
understruken. Som litterär produkt lever denna
roman helt och hållet på sitt rivande humör
och rörligheten i de farsartade upptågen.
Karikatyren är knappast av det finare slaget,
psykologien tränger sällan genom ytskikten.
De klassiska förebilder, som författarna haft
i sikte, äro lätta att finna: det är den spanska
och franska skälmromanen och framför allt
är det Gogols ”Döda själar”. Det fantastiska
blandar sig här med det satiriska på ett
speci
76
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
