Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Ilf, Ilja och Petrov, Jevgenij, Tolv stolar, anmäld av Johannes Edfelt - Feuchtwanger, Lion, Den falske Nero, anmäld av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
fikt ryskt sätt. Det finns i denna humoristiska
roman — som sådan ganska unik i den nya
ryska litteraturen — ett chaplinskt drag, ett
underfundigt clowneri som gör, att den
intresserar. Johannes Edfelt
Allt går igen
LION FEUCHTWANGER: Den falske Nero.
Översättning av Karl Fägersten.
Skoglunds. 9: 50.
Som motto bär Lion Feuchtwangers digra
roman ett ord ur Predikaren: ”Det som har
varit, det varder ock, och det som har skett,
sker om igen, och intet nytt sker under solen.”
Det är samma beklämmande, ja, tröstlösa syn
som en modern författare — Paul Morand —
uttrycker i orden: ”L’hisloire se répète comme
un idiot.” Kortast ha vi betraktelsesättet
formulerat i dessa tre ord, som med hammarslag
fastnita samma erfarenhet: ”Allt går igen.”
Feuchtwanger är alltså villig att understryka
sanningen i denna bittra levnadsvisdom. Han
exemplifierar denna gång dess riktighet genom
att i romanform till behandling upptaga ett
trist eller sorglustigt kapitel ur romarrikets
historia: historien om en falsk Nero, som
efter den verklige Neros död uppträder i det
romerska väldets periferi, i Mesopotamien. En
legend om en sådan charlatan omnämnes av
en del antika auktorer, bland andra Tacitus
och Suetonius. Feuchtwanger vill nu visa, hur
samtidshändelserna ha sina fullständiga
paralleller i det förgångna: historien om den falske
Nero, hans uppstigande till makten, hans med
hjälp av massuggestion en följd av år
upprätthållna divina ställning har — menar
författaren — sin motsvarighet i vår tid, i
diktaturernas och statspropagandans tid. Vad som
förminskar denna romans värde som
konstverk är, att författaren i sin iver att uppvisa
parallellismen med företeelser i Det tredje
riket, drives alldeles för långt. Pekpinnen
skymtar så gott som hela tiden. Hade
Feuchtwanger varit en smidigare konstnär, skulle
han inte förletts till så enkla tricks. Nu kan
man på var och varannan sida med inte alltför
glatt igenkännande identifiera de nutida
motsvarigheterna till dessa under antiken
utspelade sorglustigheter. Riksdagshusbranden
motsvaras av den av den falske Neros
statssekreterare Knops arrangerade översvämningen av
staden Apamea. Misstankarna för skulden till
dådet riktas mot de kristna, som alltså i
krönikan få representera kommunisterna. Den
30 juni blir i Feuchtwangers framställning till
ett ungefär på likartat sätt iscensatt blodbad
den 15 maj! Till och med processen angående
riksdagshusbranden återupprepas i
Feuchtwangers historiska arrangemang. Sådant kan
verkligen göra läsaren förstämd. Med
historisk romanskrivning har det onekligen inte
mycket att skaffa, och som tendens- och
propagandauppvisning förfelar det hela en god
del av sin verkan genom den alltför
genomskinliga avsiktligheten. Kan man frigöra sig
från den besvärande känslan av naiv
historie-lektion och enkla demonstrationsmedel, finns
det emellertid mycket att glädja sig åt i denna
krönika. Feuchtwanger kan teckna ett porträtt,
så att man minns det. Den storhetsvansinnige
krukmakaren Terentius, vars olycksdigra
likhet med Nero i småaktiga syften utnyttjas av
senator Varro i hans maktkamp med
guvernören Cejonius — en sten kastas, och snart
är lavinen i gång — är ett kraftfullt porträtt:
det lever sitt eget liv; denne Terentius är inte
en figur i ett panoptikon. Kan man bortse
från, att den plumpe kapten Trebonius här
spelar Görings roll, eller att den sluge och
iliistige slaven Knops representerar en viss
nutida propagandaminister, så må man erkänna,
att de äro förbålt levande figurer.
Att dumheten regerar världen, därom är
Lion Feuchtwanger intensivt övertygad, och
det måste ju erkännas, att de argument,
varmed han skulle kunna vederläggas äro
försvinnande få och löjligt svaga. Det judiska
svårmodet talar genom honom med ödslig
ton. Talet om ”utveckling”, om ”framsteg”
mötes av denne man med en bred och besk
grimas. Johannes Edfelt
77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
