Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ivar Lo-Johansson: Statarskolan i litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STATARSKOLAN I LITTERATUREN
vederlagt dem, vetenskapens landvinningar har
vederlagt dem, genombrytande händelser som
världskriget har vederlagt dem. Allt pekar
i stället på, att litteraturen går mot en
naturalism, hittills endast anad. Stora, bjärt lysande
undantagsexempel tycks motbevisa detta, medan
den djupa, breda strömmen oavvänt visar åt
naturalismens håll.
Som oftast, då termer används, är det
kanske nödvändigt att först ange, vad man
inbegriper i termerna. Om man med litterär
realism menar en diktning, som sant försöker
skildra verkligheten, och med naturalismen en
litteratur, som åsyftar ett direkt
naturefterlik-nande, har vi den gängse användningen av
orden. Överför vi de franska litterära skolorna
på särskilda författare, skall vi kanske också
åstadkomma den klarhet, som behövs. Den
franska realismen på adertonhundratalet,
företrädd av Balzac, tidigare Stendhal, senare
Flaubert, var ännu en medelväg. Naturalismen
vid mitten av samma århundrade, grundad på
naturvetenskapliga författare som Comte och
Darwin, med sin mest programmatiska
uttolkare i Zola, var då en utveckling. För
naturalismen, i Zolas mening, var uppkomsten
av ärftlighetsläran och teorien om miljöns
inflytande på människan så pass stora
upptäckter, att han i sitt skönlitterära skapande
gjorde dem till gällande lag. Sedan dess har
inom vetenskapen, och då framför allt inom
psykologin, åtskilligt hänt, som befruktat även
skönlitteraturen. Realism och naturalism har
hållit sig kvar. Litteraturen har dock under
hela tiden förändrats.
Från naturalismen, i Zolas mening, utgår
de särskilt i Amerika utförda litterära
experimenten att naturalistiskt, referatlikt återge
händelseförlopp eller hela människoliv, utan
all slags konstnärlig komposition. Från Zolas
”Fotografiman” går här en direkt linje till
John Dos Passos’ ”Camera eye”. Zola var
vetenskapsman mera än diktare, och han var
onekligen fotograf mera än skildrare.
Foto-graferingskonsten stod heller inte alltid så högt
på Zolas tid, och det är förklarligt, om hans
konst i dag kan verka ovig och klumpig’ Men
den var icke osann. Blott och bart ”natur” kan
ju icke ens naturalismen sägas ge, emedan
själva programmet innesluter en
förnuftsten-dens, som väl torde få anses saknas hos
naturen. Om naturalisterna uppgett litterär
komposition, beror det på att de just
komponerat. Det är omöjligt att beskriva ett
händelseförlopp fullkomligt i den ordning det
inträffar. Det sker en mängd, som vi på
papperet icke hinner få med i rätta
ögonblicket, och naturen har egentligen en
”komposition”, som icke inväntar den naturalistiska
skildringen.
Dessa försök för icke vad vi här åsyftar
i minnet. Om naturalismen levt kvar i
skönlitteraturen, beror det på att den utvecklats.
Dess karaktär har delvis blivit en annan.
Naturalismen har, medvetet eller omedvetet,
i stället för att som förut vara en
programmatisk skola kommit att bli vår litteraturs
sanningskrav, och skillnaden på realism och
naturalism har i enlighet därmed alltmera
kommit att bli en gradskillnad. När vi i dag
talar om realism och naturalism i litteraturen,
menar vi heller i regel icke, vad som menades
med orden för femtio år sedan. Med litterär
realism kan vi nog mena varjehanda, men
med litterär naturalism måste vi bli stränga.
Vi gör det, emedan vi, enligt vår tids mening,
i och med naturalismen har kommit i närheten
av det farliga. Naturalismen har övergått till
att bli vår tids litteraturs moral. Att
naturalismen sprang ur realismen är felaktigt uttryckt,
ty det var realismen som sakta men säkert
arbetade sig fram stycke för stycke, till dess
man vågade vara naturalist. Vi har nu arbetat
oss fram ett stycke längre, liksom vi alltid
kommer att våga oss ett stycke längre —
genom realism mot naturalism.
747
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
