Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ivar Lo-Johansson: Statarskolan i litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IVAR LO-JOHANSSON
Man måste, för att kunna skildra ett givet
område, helst helt känna den miljö i vilken
människorna lever, eftersom människan till en
betydande del formas av denna miljö,
kontorsflickan efter några år blir en del av sin
skrivmaskin, stataren en del av den jord, han
trampar, eller av det verktyg, han håller i
handen. Det är den yttre sidan av saken. Den är
icke oväsentlig, då vi i detta sammanhang
talar om litterär moral, och eftersom jag icke
kan föreställa mig, att böcker innehållande vad
man tror om ett stycke mänskligt liv eller en
miljö, man endast på avstånd känner till, kan
ha något större värde. Det har uppgetts, att
Zola, för att skildra en morgon i ”Le ventre
de Paris”, uppehöll sig en hel natt intill
gryningen i Hallarna. Det var riktigt, ur hans
synpunkt. En fotograf går också en gång. I vår
tid och i vår mening räcker det inte. Däri
ligger även en artskillnad, det är icke längre
fotografering vi menar med naturalismen, det
är en oförbehållsamt återgiven, på intim
kännedom grundad verklighetsupplevelse.
Övergår vi från dessa utgångspunkter till
den tidigare svenska realistiska litteraturen,
skall man finna att denna, liksom hela
litteraturen i övrigt på sin tid, skrivits av borgerliga
författare, men att den så kallade realistiska
egendomligt nog nästan alltid skrivits om
underklassen, som om proletariatet varit det
enda, som ansetts leva ett tillräckligt
”realistiskt” liv.
Det kan inte hjälpas att dessa tidiga svenska
verklighetsskildringar numera förefaller oss
tunna. Åttiotalet krävde ju
förstahandserfaren-het, men dess författare kunde omöjligt ha
det om proletariatet. Likväl var underklassen
redan då lockande som motiv för den
realistiska litteraturen. Det som också framför allt
frapperar i detta slags dikt är författarnas
nyfiket studerade material. Genom att utifrån
närma sig stoffet, uppsnappa realistiska
detaljer, från sitt sätt att se infläta dem på
lämp
liga ställen i skildringen, överdrevs ofta gärna
det bjärt och pittoreskt ”realistiska”, medan
däremellan lämnades en onyanserad och mycket
overklig bild av verkligheten.
Det är också betecknande, att det som oftast
kallats realism i den svenska litteraturen varit
de framför andra mustiga skildringarna av
rallare, vagabonder, kolingar, sjåare och
jämställda, vilka haft tillräckligt romantiska eller
asociala drag för att fånga ”realisten”.
För mycket kort tid sedan visste man i vår
litteratur inte av någonting mera realistiskt än
bönder. Tokroliga och bamamördande, med
ett besynnerligt mål i munnen, med underliga
levnadsvanor och klädda i smetiga kläder
uppfyllde de då alla anspråk på litterär realism.
Med attribut som flo, lihen, ärv, knagge och
några till kunde man skriva en hjälplig
bonderoman, som med lätthet förpassades in i
litteraturhistorien, avdelning Realismen.
Med ”osmyckad verklighetsskildring” har vi
länge nog menat råhet. Denna art av
verklighetsskildring tillhörde i själva verket den mest
smyckade, just därför att de realistiska
detaljerna där fanns löst påhängda som smycken.
Skildringen såg icke djupare in i
samhällsförhållandena, uttryckte icke logiken i
människornas av miljön bundna liv, och motiverade
därför heller icke ens den råhet, som
konfek-tionsmässigt ansågs tillhöra bilden.
Ingen skall säga, att det icke vai’ svenskt
kynne, som speglades. Sverige bestod icke
enbart av kommerseråd, präster och lägre
tjänstemän, det bestod också av folket. Men
dessa romaner och noveller skrevs ofta av
folk, som aldrig riktigt trodde på annat än
kommerseråd, präster och tjänstemän. Vi har
sedan dess kommit ett gott stycke djupare
i den svenska samhällsbyggnaden, har
upptäckt att folket också består av — statarna,
för vilka till och med bönderna är herrar.
En parentes: När ”Godnatt, jord” 1933 utkom,
ville man i allmänhet ej vidkännas statarna ens
748
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
