Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ivar Lo-Johansson: Statarskolan i litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IVAR LO-JOHANSSON
samhällsbotten samt i samband därmed
upptäckten av ”statarskolan” i litteraturen som
en strävan till en ny, fördjupad realism.
Om den riktning, som här avses, kan sägas,
att den vill komma nära människorna. I
individuell gestaltning, med alla sina särdrag, har
ett antal författare här i svensk litteratur infört
en realism i vissa avseenden olika den vi
tidigare varit vana vid. Fenomenen, ämnena
har kunnat vara desamma som förr i böcker,
men sättet att se och återge har likväl blivit
ett annat. En ny form att berätta har ställt
mycket i ett annat ljus, har flyttat oss
närmare ett ämne, har förklarat företeelserna
inifrån.
För att visa hur denna realism icke behöver
vara bunden till ämnet, utan i stället beror på
en delvis ny litterär form, skall anföras ett
par exempel. Man erinrar sig ett ställe i en
bok, där Moa Martinson låter en av sina
personer, en flicka klädd i kulldräkt, sälja
ullvantar på en gård i Stockholm, eller man
erinrar sig ett annat ställe i en bok, där Jan
Fridegård låter sin tukthushjälte vandra runt
i promenadgården på Långholmen. Skildringen
är i intet fall knuten till statare. Skildringen
uppehåller sig i intetdera fallet vid det arbete
i jorden, som i litteraturen av gammalt ansetts
vara särskilt realistiskt. Den sistnämnda
författaren — liksom för övrigt en annan mycket
stor naturalist, Maupassant — beskriver
tvärtom i nästan hela sin produktion arbetsovilliga,
arbetsflyktingar, lättingar, asociala. Det jag
här, utan att ens fråga de berörda författarna
om lov, har kallat statarskolan i den svenska
litteraturen, sträcker sig alltså betydligt längre
än till blott och bart litteraturen om statarna.
Den sträcker sig till hela den bästa moderna,
ny realistiska litteraturen.
Ingen skall tro, att med ”statarskolan”
menas hela den litteratur, som skrivits av
arbetarförfattare. Här har använts en term,
som många av dessa författare säkert skulle
vara mycket generade över om den användes
på dem, och det vore också omotiverat. Vad
jag i sammanhanget skulle vilja kalla
lill-realism, som motsats till storrealism,
romantik eller böcker med bristande kännedom om
ämnet, har i stor utsträckning skrivits även
av arbetarförfattare och utgör ingen liten del
i den svenska så kallade proletärlitteraturen.
Även om den svenska prosalitteraturen i dag
som är domineras av arbetarförfattarna, och
det förefaller sannolikt att den svenska prosan
ännu en tid framåt kommer att domineras av
dessa författare, är det i detta sammanhang
mindre viktigt, om vår bästa litteratur skrivs
av akademiker eller av autodidakta
arbetarförfattare. En del av försinkelsen i svensk
litteratur har också bestått i detta. Nära nog alla
våra svenska arbetarförfattare har framträtt
som individualister, och det har varit
nödvändigt att de skrivit först om sig själva och
sitt eget liv, just emedan lösryckandet ur
massan oftast har varit en så ohyggligt svår
individualistisk kamp. Men även när den dagen
förgått, en ny riktning fötts, får man hoppas att
nationen i någon mån förvandlats, och det är
icke klasspropaganda att önska ett land en
rik och sann litteratur.
Från upptäckten av en hittills så gott som
okänd, djupt belägen samhällsbotten — i detta
fall statarna — har alltså utgått en realistisk
impuls, säkerligen även en psykologisk impuls,
latenta krafter, språkliga resurser, en ny
kol-lektivistisk syn på människorna i miljön, rätt
ovanlig i Sverige, som upptagits i litteraturen
i form av en delvis ny, fördjupad realism,
spridande sig från det ursprungliga
ämnesområdet även till andra ämnesområden i den
svenska litteraturen.
II.
Efter varje litteraturepok skall de realistiska
och naturalistiska verken framstå som de
sannaste uttrycken för sin tid, medan de
roman
750
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
