Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ivar Lo-Johansson: Statarskolan i litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STATARSKOLAN 1 LITTERATUREN
tiska verken skall framstå som kuriositeter.
Den grad av löje, tråkighet, som också det
starkt naturalistiska verket kan framkalla hos
läsaren, beror på att den tid, det föreställer,
kan te sig löjlig. Vi erinrar oss de fotografier
från adertonhundratalet, på vilka man ser
mannen i rnndkullig hatt, hustrun i en
klän-ningskrage knäppt upp till halsen, barnen
i talrika bandrosetter och samtliga med
besynnerliga skor på fotterna, men bilderna
uttrycker dock på ett pålitligt sätt sin tid, och
jag har hört till och med fotografer beundra
dem, för att de varit vackra. Vår egen tids
så kallade konstnärliga fotografering med de
fotograferade personerna i halsbrytande
artistiska ställningar framför kameran skall
troligen icke besparas ett så långt liv och heller
icke kunna räkna på ett lika gynnsamt
omdöme av framtiden.
Naturalismen är litteraturens sanningskrav
och samvete, men naturalismen chockerar ofta
sin samtid, emedan vi högst sällan själva ser
sanningen så klart som den stora litteraturen
ser den, och det tar sin tid att vänja sig vid
de oförbehållsamma naturalistiska verken.
Överför vi nu detta resonemang på den
svenska litteraturen, finner vi visserligen, att
det mesta av vår litteratur under de senaste
femtio åren haft till avsikt att vara på
något sätt verklighetsåtergivande. Ämnen i den
svenska litteraturen, som blivit till klichéer, är
studenten, småstadsbon, prästen, nöjesseglaren
och dylika typer, som i våra romaner och
noveller fått förena ett visst lättingsdrag med
lätt löje. Utan tvivel har detta typgalleri kunnat
uppvisa många verklighetstrogna skildringar.
Det har fått lämna stoff till mycket av vad jag
skulle vilja kalla lillrealismen i den svenska
litteraturen. Bonden, romantiskt förenklad och
förråad, och tjänstefolket, förödmjukande
behandlat, har däremot fått representera den
egentliga ”realismen” i vår litteratur.
Från herrgårdarna kom romantiken, sagan,
den historiska berättelsen. Vad är mera
romantiskt, sagofyllt, historiskt än ett svenskt
herr-gårdsslott! Där ligger det vid sjöastrand, med
lusthus och inbyggt badhus, med spöken på
vinden, utrustat med flyglar och stor fransk
park och förljuget redan i Erik Dahlbergs
”Suecia antiqua”, om det så alltid har varit
samma lilla gråstensslott. Romantiskt är det,
och romantisk blir synen, om man lever ett
elegiskt och verklighetsskyggt liv där inne och
icke förirrar sig ut i den närmast omgivande
miljön. Det var från herrgårdsslotten man
först reagerade mot den nya tiden i form av
stenkolsrök och ökad arbetstakt, då våra
patri-arkaliska grevliga och friherrliga godsägare
länge försvarade sig mot elektricitet och bilar
med fotogenlampor och gammaldags trillor.
Det var också från de svenska herrgårdsslotten
man först reagerade mot den nya litterära
tiden med dess realism och naturalism, då
man försvarade sig med romantik, saga och
historiskt broderi. En ödets nyck ville, att det
också skulle bli från herrgårdarna man en
dag såg den fränaste verklighetsskildringen
komma, men då icke från själva slotten,
utan från statlängorna i slottens omedelbara
närhet.
Så har den svenska herrgården, man kan
säga den mellansvenska herrgården, inom sig
kommit att uppvisa de största motsatser, som
finns i svensk litteratur — den sköraste
romantik och den fränaste realism och naturalism,
sagan och det historiska broderiet å den ena
sidan, och det, som med en ursprungligen
klandrande term har kommit att kallas
”statar-skolan” i den svenska litteraturen, å den andra.
Det är icke meningen att skapa en hel ny
litteratur av endast statare, men de kräver sin
plats i litteraturen, och när de kräver den med
delvis egna och nyskapande litterära medel,
bör deras plats i litteraturen observeras. När
därtill den litterära riktning och den
realistiska strävan, denna ”statarskola”
represen
751
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
