Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ivar Lo-Johansson: Statarskolan i litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IKAR LO-JOHAN SSON
terar, förefaller vara identiska med vad den
svenska prosalitteraturen av i dag bäst behöver,
ligger det nära till hands att fullfölja
tankegången, och vi kommer då in på frågan om
vad som just nu bäst behövs i svensk litteratur.
Den oskrivna romanen påkallar därvid i
allra högsta grad vår uppmärksamhet.
När man betraktar den svenska litteraturen
av i dag, gör man till en början en rätt
besynnerlig reflexion. I denna här av individuella
begåvningar förvånar man sig först över att
det egentliga litterära resultatet av varje års
eller årtiondes skörd blir så förhållandevis
litet. Man hade väntat sig betydligt mera! Så
stor är den litterära begåvningen i detta land,
så gynnsamma tycks förhållandena nu länge
ha varit. Vi har i Sverige nog med intelligens,
väl också med spetsfundighet och eklektisk
händighet, men den stora intelligensen slösar
sig på för små uppgifter. Det behövs framför
allt sanningsenlighet, hjärta, förmåga att se
i sammanhang, förmåga att berätta, lugn. Och
här frestas man — om också med risk att
bli fullkomligt missförstådd — säga, att det
behövs egentligen mindre begåvning än den
svenska för att skriva bra böcker.
Det är troligt, och önskvärt, att vi rätt snart
kommer bort från de enbart estetiska
experiment i litteraturen, som närmast leder till
andra estetiska experiment, och att vi en tid
framåt använder de nyttiga lärdomar, som
dessa experiment givit. Det är nyttigt, att vi
till en tid återvänder till de breda, konkreta,
slitstarka ämnena, till epiken och till det, vi
ser med våra ögon, icke till det vi drömt oss
se. Hos oss, där en författare måste komma
ut med en liten bok för vart år, för att kunna
erhålla sitt uppehälle till dess han nästa år
hinner komma ut med nästa lilla bok, är allt
detta svårt nog, men det faller här utom ämnet
för vårt uppdrag.
Allt detta skrivande om sig själv, i
småbitar, är kanske ett försök att leka Strindberg.
Men Strindberg kan inte efterliknas och sättet
att föra journal över sitt liv och sitt eget lilla
jag tror jag tillhör en period i den svenska
litteraturen, som till någon tid bör anses vara
avslutad. I det avseendet har nog Heidenstam
rned de stora greppen i sin prosa visat på det,
som för den närmaste framtiden bör för oss
framstå som det svenskaste.
Överallt, runtomkring oss, ser vi i Sverige
av i dag den oskrivna romanen. Tanken är
väl icke helt ny. För snart tjugu år sedan
frågade sig en svensk litteraturkritiker, den
högt förtjänte Ruben G:son Berg, varför vi
ännu icke fått ett svenskt folkepos om
valtonerna. Orsaken ansågs den gången ligga
i bristande svensk uthållighet för den episka
berättelsens krav.
Hur mycket ligger oss icke närmare än
val-lonerna! Tiden var för tjugu år sedan
säkerligen ännu icke mogen, den är det nu i
betydligt högre grad. Det är som om vi först på
allra senaste tiden skulle ha lärt oss se och
kunna urskilja de olika, ofantliga områden,
som i dag ropar efter sina författare. De olika
trakterna, miljöerna, yrkesgrupperna, kårerna,
folkvandringarna, de psykologiska, sociala,
politiska strömningarna, den moderna
sederomanen i stort, allt detta ligger nu öppet för
litteraturen. Var är i dag den stora
samhälls-romanen? Var är verkstadsarbetarnas epos,
var är de nutida skogsarbetarnas epos, var
är ämbetsmännens i ett enda verk, ja, var är
det som skenbart syns ligga så nära till hands,
de svenska journalisternas epos? Den
ensamlevande, ensamtänkande författarens roman
har vi redan i minst tiotusen föga varierande
exemplar i den svenska litteraturen, men var
är rörelsernas, miljöernas, kårernas, klassernas
epos? Enstaka yrkesromaner har ju alltid
framkommit i vår litteratur, men oftast har
de tillkommit för att maskera personligt stoff
och utan tillräcklig samhällelig utsyn. En
redaktör för en representativ romanserie speglande
752
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
