Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Alf Ahlberg: Thomas Mann talar till Europa - Anmälda böcker - Mann, Thomas, Europa, vakna!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
THOMAS MANN TALAR TILL EUROPA
såsom något ofarligt sådant. På det diplom,
som Thomas Mann mottog såsom hedersdoktor
vid Harvard, står det visserligen, att han
”jämte helt få av sina samtida bevarat den
tyska kulturens upphöjda värdighet”, men det
är som bekant andra, som nu bestämma arten
av denna ”upphöjda värdighet”, och
fördenskull befinner sig en av de få fullödiga
representanterna för vad man i det Europa, som
existerade före kriget, brukade förbinda med
det högsta i tysk kultur, numera i landsflykt.
Han har själv fått erfara sanningen av sin
landsmans och själsfrändes, August von Plåten, ord:
Denn wer das Schlechte hasst aus voller Seele,
aus eigener Heimat wird es ihn vertreiben ...
Man kan emellertid fråga sig, om inte Thomas
Mann i djupare mening är en landsflykting
i hela Europa — han, den siste ”gode
européen”. Ligger det inte något symboliskt däri,
att han åtminstone hållit det längsta och
tanke-digraste av dessa ”tal till Europa” — från
Amerika! Det fanns en tid, då det hörde till
god ton bland de andligen förnäma i gamla
Europa att beskärma sig över den tilltagande
”amerikaniseringen”. Och ändå är det så, att
numera en av de sista stora representanterna
för den verkliga andliga aristokratien i Europa
måste tala till Europa — från Amerika. Själva
Europa i andlig mening tycks ha emigrerat, och
de spillror, som finnas kvar i gamla världen,
blicka nu efter hjälp från andra sidan
Atlanten. Vi ha sannerligen kommit långt. Fuimus
Troes, fuit Ilium et ingens gloria Teucrorum!
Emellertid står Thomas Mann där framför
mikrofonen och talar till ett Europa, som
knappast längre existerar i rummets Värld och
— vad värre är — ännu mindre i tidens. Han
är medveten därom. Han vet nämligen, att man
för att förstå honom måste vara rotfäst i den
stora europeiska bildningstraditionen, och han
vet också, att denna har släppt sitt grepp om
den unga generationen. ”Det avgörande är”,
säger han, ”att de inte längre känna till
bild
ning i högre och djupare mening, arbetet på
sig själv, det individuella ansvaret,
ansträngningen — och i stället inrättat sig bekvämt på
det kollektiva planet... Bildning! En hel
generations hånskratt är svaret på detta ord.
Ty det är här fråga om den liberala
borgerlighetens älsklingsterm — som om bildning
faktiskt inte vore något annat än just detta:
liberalism och borgerlighet. Som om inte bildning
betydde motsatsen till råhet och andligt armod
och därtill också motsatsen till lättja, till den
ynkliga slapphet, som är och förblir ynklig
slapphet även där den tar sig strama later
— med ett ord: som om bildning såsom form,
såsom vilja till frihet och sanning, såsom
samvetsgrann livsföring, såsom oändliga små
mödor, inte vore identisk med moralisk tukt.”
Gång på gång återkommer han till detta: hur
främmande är inte den unga generationen för
det stora kulturarv från det förgångna, som
den ändå tror sig så karskt kunna nedhåna
med ord sådana som ”borgerlig
individualism”! Sätt en sådan publik inför ett stycke
som Ibsens ”Vildanden”! ”Folk tar den för
en fars och skrattar på de felaktigaste ställen.
Under adertonhundratalet fanns det ett
samhälle i stånd att ta emot sådana verks europeiska
ironi, deras dubbelbottnade sanning, deras
idealistiska bitterhet, deras moraliska raffinemang.
Det har blivit urmodigt — och just denna
ådagalagda möjlighet, att det kan bli
otidsenligt, detta fenomen av en nivå, som faller
nästan lodrätt, en reduktion och primitivisering
inte bara till avtrubbning inför nyanserna utan
också rentav till ett vilt hat mot dem — detta
fenomen, som adertonhundratalets människor
inte skulle ha hållit för tänkbart, emedan de
trodde på varaktighet, blir så skrämmande
därför att det öppnar så mycket vidare
möjligheter, därför att det visar att fullkomligt och
i stort sett tillkämpade värden åter kunna gå
förlorade och falla i glömska, att inte ens
civilisationen själv går säker’för ett sådant öde.”
759
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
