Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Alf Ahlberg: Thomas Mann talar till Europa - Anmälda böcker - Mann, Thomas, Europa, vakna!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALF AHLBERG
Sorgmodiga ord men sanna! Vi kunna till
exempel bara gå till vår egen lilla svenska så
kallade kulturdebatt för att finna dem
bekräftade. Förmodligen säger man något mycket
anstötligt — vilket likväl inte bör avhålla en
från att säga det — om man med häpnad
konstaterar, hur främmande de flesta av de
ungdomligt självsäkra röster, som blanda sig i den,
ofta synas vara för denna stora
kulturtraditions uttryck i det svenska kulturlivet. Man vet
naturligtvis att Viktor Rydberg är en urbota
stofil, som ingen ungdom med självaktning bör
ta notis om. Han var ju bara en ”borgerlig
idealist”, som diktade smånätta stumpar om
tomten och älvan och skogsrået. Att han skrivit
några av vår litteraturs väldigaste idédikter
och att i dem just vår tids stora motsättningar
brottas — hur många vet något därom! Vem
läser eller förstår — eller bryr sig om —
”Kung Fjalar” eller ”Kungarna på Salamis”?
Heidenstams sista dikter, kanske det sista
riktigt stora uttrycket för den humanistiska
kulturtraditionen i vår litteratur, är för det
ojämförliga flertalet ett dött kapital. Och som med
den klassiska svenska litteraturen är det med
den stora europeiska diktningen. Vem läser
”Faust” eller ”Wilhelm Meister”? Vem läser
Grillparzer eller Hölderlin? Det hör ju
alltsammans till den där usla ”borgerliga epoken”, som
vi "övervunnit”. Finns det något ord i vårt
språk, som till den grad misshandlas, som detta
ord ”borgerlig”? Att den andliga kultur, som
skapats under den tid, då borgarklassen ryckte
fram i samhället, är präglad av denna tids
ekonomiska, sociala och politiska förhållanden och
betingas därav, är ett så pass självklart
förhållande, att man gärna kunde sluta upp att
omtala det som slutsumman av all visdom. Men vill
man därmed säga, att denna kultur, när den
borgerliga epoken sett sina bästa dagar, icke
längre angår oss, att den är ”övervunnen”, då
tar man grundligt miste. Det är sant, att vår
tids kulturskapande icke kan ha till uppgift
att blott kopiera de stora förebilderna. Men vi
kunna inte göra oss urarva utan att återgå till
barbariet. Vi måste bygga på den stora
”borgerliga” kulturtraditionen, och för att kunna göra
det måste vi känna, vårda och vörda den. Nu,
när våldet på riktigt allvar börjar visa sin
grinande tandrad, börjar man plötsligt på alla
håll att tala om ”humanism”. För bara några
år sedan var ordet en föraktfull speglosa, som
man slängde efter människor, vilka man
tilltrodde en sådan grad av ignorans och
stupiditet, att det historiska livets relativism skulle
varit dem komplett främmande. Men
humanismen är just en skapelse av den borgerliga
epoken, ehuru den naturligtvis har sina rötter
i det antika och det kristna kulturarvet. Om
något borde vara vår tids speciella uppgift så
är det att föra ut denna humanism i
samhällslivet, tillämpa den på de sociala, ekonomiska
och mellanfolkliga förhållandena. Det förhåller
sig med den humanistiska kulturtraditionen
som med maskintekniken. Båda äro
”borgerliga” skapelser. Båda äro resurser, som vi icke
ha råd att undvara, icke kunna förstöra utan
att ruinera grundvalarna för vår existens. Vår
tid vill visserligen gärna njuta teknikens
fördelar, men den är vida mindre angelägen om
att bevara och vårda det. som ensamt har gjort
den möjlig, det objektiva, sakliga tänkandet,
det vetenskapliga sinnelaget. Likaså vill den
nog gärna njuta humanitetens frukter, men
den är mindre angelägen om att vårda och
bevara den mark, som är dess enda möjliga
groningsgrund, den västerländska
kulturtraditionens heliga mark.
Demokratien som politisk och ekonomisk
företeelse kan enligt Thomas Manns mening
inte existera och upprätthållas utan att det
sinnelag, den livssyn, den värdenas
rangordning, som utvecklades av den humanistiska
kulturtraditionen, fortbestår och utvecklas till en
bestämmande faktor i samhällslivet. I motsatt
fall kommer den, såsom redan på sina håll
760
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
