Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Alf Ahlberg: Thomas Mann talar till Europa - Anmälda böcker - Mann, Thomas, Europa, vakna!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
THOMAS MANN TALAR TILL EUROPA
skett, att slå över i en ”massmänniskans”, det
mindervärdigas, det vulgäras, det slätstruknas
diktatur. ”Der maa komme et adeligt element
in i vaart statsliv”, sade Ibsen i ett tal till
arbetarna i Trondheim 1886. Thomas Mann
är av samma åsikt. ”Den verkliga demokratien,
sådan vi fattar den, kan aldrig undvara ett
aristokratiskt inslag — varvid ordet
aristokratisk naturligtvis inte uppfattas i betydelsen
av börd eller någon sorts privilegier utan i sin
andliga innebörd. I en demokrati, som inte
ärar det högre andliga livet och bestäms av
det, har demagogien fritt spelrum, och det
nationella livets nivå sänks till de ovetandes
och okultiverades nivå i stället för att, om
uppfostrans princip finge råda, den tendensen
skulle göra sig gällande att höja de undre
lagren till kultur och göra de bättres nivå till
den erkänt härskande.” I vördnad för det
högsta hos människan måste det demokratiska
sinnelaget bottna. ”Det är så, att känslolöshet
inför den stora hemlighet, som man beträder
genom att säga ’människa’ eller ’mänsklighet’,
innebär den andliga döden. Det är ingen
sanning av i går och i förrgår, föråldrad, likgiltig
och matt. Det är dagens och morgondagens
nya och nödvändiga sanning, den sanning, som
har liv och ungdom på sin sida gentemot den
falska och vissnade ungdomligheten hos vissa
dagsläror och sanningar.” I en rent
naturalistisk livssyn kan den vördnad för människan,
som är demokratiens livsluft, icke existera.
Demokratiens tro på människan är inte någon
naiv, rousseauansk tro på ”människans
naturliga godhet”. Den saknar icke blick för den
sanning, som ”realpolitiker” och
romanförfattare i våra dagar tävla om äran att ha
genomskådat, ehuru den egentligen hör till de äldsta
av alla sanningar och även kan upptäckas av
en blind höna — att nämligen människan är
ett lömskt och bakslugt rovdjur och att i
hennes värld alltför ofta våldet triumferar över
rätten, lögnen över sanningen, gemenheten över
ädelmodet. Men om demokratien vördar
människan såsom ”undret över alla under”, så är
det därför, att i hennes värld något nytt har
fötts, något, som hör andens rike till, något,
som icke längre är blinda naturkrafters spel,
något som har med förnuftet, med rätten, med
friheten, med skönheten, med idén att skaffa.
Livet har i människan kommit över det rena
naturplanet, det har lyft sitt huvud ovan de
dunkla vattnen, men det vill ständigt glida
tillbaka ned i det plan, ur vilket det stigit. Och
det paradoxala är just, att de våldsläror, som
i teori och praktik förneka anden och prisa
”blodet och jorden”, berömma sig av sin
nymodighet och tala om demokratien såsom något
gammalt och förlegat, med detta taskspeleri
lockande ungdomen, som av naturliga skäl
alltid är begiven på något nytt, till sig. De ideal
—- om man nu kan kalla dem så — som dessa
våldsläror sätta upp, äro de uräldsta i världen,
de tillhöra helt enkelt det förmänskliga planet.
Anlägger man större historiska perspektiv äro
just de demokratiska idealen det nya, som
brutit fram i historien, och det är först då
de börja skymta, som denna fått en mening.
Men de finnas där inte en gång för alla; de
måste ständigt och i varje ny generation
tillkämpas. När de börja betraktas som
självklara, som något, med vilket man kan handskas
hur som helst, äro de i yttersta fara. Trängda
in i kampställning lysa de åter upp, liksom man
först ser stjärnorna, när det börjar skymma.
Som talesman för dessa ideal står Thomas
Mann och talar från Amerika till ett Europa,
som nästan upphört att existera. Det är något
i hans position som kan komma en att tänka
på den siste atenaren. Rydberg slutade för åttio
år sedan sin roman med orden: ”Den sak, för
vilken den siste atenaren stred förtvivlans strid
— den politiska, religiösa och vetenskapliga
frihetens sak — kämpar ännu, men icke längre
förtvivlat utan med segervisshet.” Hur är det nu?
761
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
