Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Per Lindberg: Svenska filmen och litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSKA FILMEN OCH LITTERATUREN
till manuskripten. Men när presskritiken inför
ett av dessa verk talar om ”frisk och god
underhållning” — busfasoner och
gangsterslagsmål som frisk och god underhållning! —
då ilsknar man till och undrar, var den mera
fordringsfulla kritiken gömmer sig undan.
En annan chock fick man i samband med
höstens första svenska film, ”Julia jubilerar”.
En kvick och populär kåsör, tränad i att anslå
den jargong, som publiken vill ha, måste inför
denna film protestera mot att man vanställt
hans manus och missbrukat hans namn. Inte
ens han ansågs tillräckligt populär!
En del andra svenska underhållningsfilmer
kunna förbigås utan större kvidan. Man vill
bara än en gång med beklagande konstatera
det kända faktum, att svensken i så hög grad
saknar intresse för människor. Så länge
naturbilderna glida fram på duken, havet, bergen,
skogarna, gårdarna, då är allt gott och väl.
Men när människorna komma med, då känns
doften av klichéanstalt. Och man kan inte
undgå att erfara en beklämning åt att se
busk-teaterpjäsernas stereotyper från anno dazumal,
i skydd av filmindustriernas tusenlappar, vädra
sin nattståndna naivitet inför 1930-talets publik.
Den faddhet, som kännetecknar en stor del
av den svenska underhållningsfilmen, bottnar
i denna brist på människointresse.
Scenarioförfattarna nöja sig med att arrangera så
kallade lustiga situationer och komiska effekter,
beprövade i öst och väst. Man vågar inte lita
på att en annan skall kunna ha intresse för
en annan. Man vågar inte låta situationer och
repliker växa fram ur intresseväckande
män-niskoexemplar.
Men det har också visats några svenska
filmer som ge anledning till helt andra
reflexioner. I ”Vingar kring fyren” till exempel sågo
vi några utomordentliga skådespelare ge ett
sakligt och sant mänskligt innehåll åt en
allvarlig historia — som det var synd att vi inte
fingo skratta åt. För några decennier sen
skrat
tade vi hjärtligt åt mr Johansson och hans
sorgens ton från Amerikat. Nu tota tre å fyra herrar
ihop en liknande historia — för filmen — men
kräva att vi ska ta den på allvar. Och vi göra
det, tack vare de vackra bilderna och de
skickliga aktörerna. Men det känns genant.
Ett manuskript av helt annan art än vad
svensk film eljest brukar använda låg till grund
för den stora Molanderfilmen ”En kvinnas
ansikte”, en psykologisk kriminalberättelse,
grundad på en fransk pjäs av Fr. de Croisset.
En historia om hur ett fult ansikte skapar
hämningar, vilka pressa fram råheten hos en
kvinna, medan ansiktets försköning frigör
godheten och förskönar också hennes själ. Den
filmen hade ett intresseväckande ämne. Den
var dessutom till stora delar ett tekniskt
mästerverk, i såväl regi som foto och
skådespeleri. Den byggde på medvetet
sammanställda och estetiskt avvägda kontraster. Och
den hade atmosfär, både äkta och spännande.
Det är under sådana förhållanden ganska
intressant att fundera ut varför publiken till att
börja med visade den en viss kallsinnighet.
En brottslingsmiljö i en fransk eller
amerikansk film får för naiv svensk publik lätt
ett skimmer av romantik och därmed sväljer
publiken den med god aptit. Men när en
sådan story överflyttas i svensk miljö, då
känner publiken den kväljande atmosfären
i all dess olust. Romantiken förgår. Olusten
består. Att publiken härvid slår dövörat till
för problemets mänskliga innehåll, det kan
man inte förtänka den. Det finns renare och
mera allmänmänskliga ämnen och problem att
göra film på. Det är onödigt att söka pigga
upp publikens intresse med kriminalitet.
De två svenska filmer, som man helst minns
från denna höst äro ”Dollar” och ”Karriär”.
De äro de litterärt högst kvalificerade av
höstens svenska filmer. Och de äro samtidigt
de som gått bäst. Alltid en liten ljusning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
