Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Per Lindberg: Svenska filmen och litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PER LINDBERG
För den som ideligen blir påmind om
manuskriptnöden inom filmbranschen världen runt,
klingar den gamla frasen att film är bild och
inte litteratur tämligen ihålig.
Abstrakt bildkonst kan för kameran endast
bli ett lustigt söndagsexperiment, aldrig
vardagsmat. I filmens bildserier måste det finnas
ett konkret innehåll, en berättelse. Film är
berättelse i bild och det kan dock endast vara
fördelaktigt att det som berättas i dessa
bildserier är både intressant — ju intressantare
för publiken, dess bättre för producenten —
och dessutom estetiskt grupperat. Men är en
berättelse intressant och estetiskt komponerad,
så är det ju närmast en strid om ord, om
man vill kalla den litterär eller inte. En
berättelse, som flyter fram i trovärdigt
sammanhang, i bilder och korta dialoger med
kamerans ständigt rörliga blickpunkt, exakt,
omväxlande, man kan kalla den film, men också
litteratur.
Kamerans mest levande föremål är givetvis
människan. Allt det liv som gömmer sig i
människans ansikte och gestalt. Ju intressantare
människor, dess bättre film. Det är kunskap
om människor, skildring av människor, som
kameran ger i sina bildserier, bildserier som
inte äro sig själva nog utan arbeta med
repliker. Filmberättelsen står sannerligen
litteraturen nära.
Det är inte banaliseringar och
litteraturförakt som filmen behöver. Det är levande
innehåll, framfört med filmens speciella
berättarteknik. Filmens stora fiende för närvarande
är inte litteraturen utan nonchalansen för det
som har litterärt värde, intressant innehåll.
Den svenska filmen behöver författare som
kunna berätta, i bild och tal, intressant och
dramatiskt, om människor.
Filmens speciella teknik fordrar givetvis att
dess innehåll arrangeras i expressiv
koncentration och med skiftande blickpunkt. Att en så
arrangerad berättelse, för att inte verka hoppig
och rapsodisk, måste ha på samma gång
naturliga och suggestiva bryggor från scen till scen,
det är en sak som varje romanförfattare eller
dramatiker utan större svårigheter lär sig.
Under den svenska filmens högt lovsjungna
ungdomsår hämtade regissörerna med
förkärlek filmstoffet ur de stora litterärt vägande
och samtidigt populära romanerna, speciellt
Selma Lagerlöfs. Det kan ju tyckas som om
filmen, när den upphörde att vara stum, i ännu
högre grad skulle behövt författarnas
medverkan. En av författarna, den rikaste
berättaren, Hjalmar Bergman, anlitades också flitigt.
Några andra sattes ävenledes i förbindelse med
filmen, men bara vid enstaka tillfällen,
Sigfrid Siwertz, Tor Hedberg, Erik Lindorm, Elin
Wägner.
Men jämför man antalet svenska filmer, som
gjorts under medverkan av yrkesförfattare,
med antalet av fabriksprodukter, så skall man
finna en disproportion så stor, att man helst
låter siffrorna sjunka i glömskans barmhärtiga
famn.
Utan tvivel har emellertid i höst en ljusning
inträtt. Svensk Filmindustri har sträckt ut en
hand till de svenska författarna. Innevarande
höst ha både Gösta Gustaf-Janson och Vilhelm
Moberg fått manus filmade på Råsunda och för
närvarande sitter Rudolf Värnlund mitt uppe
i ett stort arbete för Råsundas räkning. Dessa
författare ha velat visa, att de äro beredda att
övervinna alla svårigheter, som berättandet i
filmens bilder och rytmer kan bjuda dem. En
god propaganda skulle nu kunna hjälpa
producenterna att gå vidare på den inslagna vägen.
764
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
