Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Per Vogt: Charles Morgan som dramatiker - Anmälda böcker - Morgan, Charles, The Flashing Stream
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PER VOGT
väl mycket av en profet, hans själsanalyser
förkunnas med en absolutism som kan irritera
eller plåga, även om förkunnelsen naturligtvis
ständigt sporrar, väcker bifall eller motsägelse.
Hans metod är galliskt präglad, ofta påminner
den om Renan, ibland om Taine, men hans
form är anglosachsiskt tung och inträngande.
Kanske är han av keltisk härstamning, det
skulle förklara likheten med Renan i sättet att
tänka, och keltiskt präglad är också ofta hans
ovanliga och djupgående stämningssvaghet
— ”han känner bättre än han tänker”, som
St. John Ervine sade för någon tid sedan. Då
Morgan började skriva var han tyngd och
hämmad av konventionella hänsyn, han hade
sitt budskap och önskade innerligt att vinna
publiken, men han kunde icke övervinna sin
skygghet, sin rädsla för att röja hela sin
tankegång. Han var visserligen ärlig, men han var
icke fri, varken som tänkare eller som skribent.
Och hans första två böcker blevo bara ”des
succés d’éstime”.
Nu är han fri. Och nu kan hans stora
för-fattartalang och hans obönhörliga
rättskaffenhet, hans intellekt och hans ärlighet vinna
seger bland publiken. ”The Fountain” lade
grunden, skådespelet ”The Flashing Stream”,
som just utkommit i bokform försedd med två
intressanta företal, kommer att befästa hans
ställning som en av samtidens stora
intellektuella, en av profeterna, en av mänsklighetens
sanningssägare.
Det måste frappera att Charles Morgan
vunnit intellektuella segrar trots att hans
själsliga inställning är helt annorlunda än den
traditionelle intellektuelle arbetarens. Morgan
är icke programförskriven till något av det
som under denna efterkrigsperiod varit de
allra flesta diktares utgångspunkt: genomförd
rationalism, avståndstagande från all yttre
romantik, arbete för den analytiska
psykotek-niken, moralens lösrivande från de nedärvda
sexuella fördomarna. Morgan har intagit en
mycket fri ställning, han har arbetat inåt och
bakåt i sig själv, lyssnat till alla de toner och
röster som tyckas kunna bringa en människa,
människan, lycka. Han har i hela sin diktning
sökt bakom människan och framför allt bakom
det som annars präglar tidsdiktningens män:
miljön, arvet. Charles Morgan kan nästan
kallas det tjugonde århundradets
samvetes-forskare, han har rötter i många av de ledande
strömningarna från mitten av förra
århundradet och döljer icke att han där finner mycket
av den sanning han letar efter. Han använder
sedan sina egna kunskaper i modern
psykoanalytisk metod för att få fram det generella.
Han glömmer icke sin egen tid, han sätter in
sina personer — i romanerna och i
skådespelet — som tidsbestämda väsen, liksom Ibsen
gjorde, måste göra för att få människorna att
tala. Det är icke ett tillfälle att man måste
nämna Ibsen — Morgan har lärt mycket av
Ibsens dramatiska ekonomi — och han visar
sig — i sitt allra första skådespel! — besitta
något av samma nästan övernaturliga förmåga
att belysa en hel tidsepoks svårigheter genom
nog så triviala händelser. Det har lyckats
honom att finna det slagord som höjer
specialfallet till allmängiltighet.
Den som läst alla Morgans böcker har efter
hand blivit besatt av hans intensiva vilja att
draga ut psykologiska regler ur de allra
vanligaste händelser. Här finns ingen defaitism,
ingen undergivenhet för ödet, ingen
hänvisning till att ”under omständigheterna kan man
icke vänta sig mera (bättre, annat, något
sämre)”. Det finns bara två slags människor,
sade pianisten Artur Rubinstein till en tidning
för någon tid sedan, de som känner att de har
något att skänka andra människor och som
använder sin vilja till att skänka detta ”något”
— och sedan alla de andra. Det vill säga de
flesta. Charles Morgan skulle ha nickat bifall
till Rubinstein — och gått på hans konsert
för att höra Chopin.
766
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
