Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Per Vogt: Charles Morgan som dramatiker - Anmälda böcker - Morgan, Charles, The Flashing Stream
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PER VOGT
stora kraft och spänning — dramatisk
spänning, idébetingad spänning, personlig
spänning. Såsom skådespelet framfördes i höstas
i London kom dess mindre goda sidor något
för starkt fram, det blev för mycket av skarp
och elegant engelsk salongskomedi —
visserligen väl spelad men utan den inre styrka som
Morgan kräver. På en skandinavisk eller rysk
scen skulle dramat troligen ha blivit bättre
framfört. Mycket berodde på den som spelade
Ferrers roll — här fordras en nervös,
intellektuellt överlägsen man, som kan segra genom
sin inre kraft, sin fantasi och visionära
förmåga. Godfrey Tearle var en helt vanlig man,
och det fördärvade mycket av skådespelet.
I gengäld var Margaret Rawlings nästan
idealisk i den kvinnliga huvudrollen — varm, öm,
överlägsen, kvick och samtidigt erotiskt
betagande. Ett praktfullt spel.
Charles Morgan har försett skådespelet med
ett kort och ett mycket långt förord — helt
efter Bernard Shaws mönster. Det långa heter
”On Singleness of Mind” och är en elegant
och djupsinnig essay om ”absolutismen” på
det politiska och moraliska området, eggande
och vägledande och mycket karakteristisk för
författaren men innehållande föga nytt för den
som redan ingående känner Charles Morgans
diktning. Intressantare är då ”förordet till
förordet”, som förklarar Morgans inställning till
en springande punkt i skådespelet: att mannen
och kvinnan icke kunna eller vilja tillhöra
varandra så länge de arbeta tillsammans på den
stora, geniala uppfinningen. Själens enhet, ”the
singleness of mind”, tål icke den distrahering
som heter jordisk kärlek. Detta är naturligtvis
ingen uppseendeväckande ny tanke, men det
sätt varpå Morgan inpassar den i sin stora
tankebyggnad är originellt och fruktbart. Han
begagnar tillfället att rikta en skarp och
fördömande polemik mot 1920-talets litterära
moderiktningar med deras försvar för den
fysiska kärleken för dess egen skull. I sin större
essay hävdar nämligen Morgan starkt och
gripande att kärleken är ett medel och ett mål icke
för sig själv utan för släktet. Han använder
samtidigt rent shawska skällsord mot brittiskt
pryderi, brittisk skenhelighet och brittisk
köns-moral. Alltsammans är argument som äro väl
kända — utanför England, men som äro
uppseendeväckande och till sina verkningar
kanske nästan revolutionerande när de komma
från den store moralist som ”händelsevis”
också är teaterkritiker i The Times.
Kanske kommer detta att skjuta en bräsch
i muren.
768
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
