Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Henning Kehler: Brev från Danmark - Anmälda böcker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENNING KEHLER
BREV FRÅN DANMARK
Om självbiografi och självbiografier
Det är ju icke ovanligt att det ingår
självbiografiska element i en roman. Men det
självbiografiska stoffet är mera framträdande i
”David Copperfield” och ”Lykkeper” (Henrik
Pontoppidan) än i ”Don Quijote” och
”Wilhelm Meisters Lehrjahre”.
Det är också vanligt att romanen uppträder
som förklädd självbiografi. Det mest kända
exemplet är förmodligen ”Die Leiden des
jungen Werthers”. Men bekännelserna i
brevform narra icke den intelligente läsaren. Goethe
håller sin romanhjälte på avstånd från sig:
han identifierar sig ingalunda med honom.
En roman kan tåla ett nästan obegränsat
stoff från författarens eget liv förutsatt att
författaren håller sig på avstånd från sin hjälte
och tydligt markerar detta avstånd — till
exempel genom ironi. Emellertid måste ironien
serveras försiktigt och i ringa dosis, om icke
romanens poetiska kvalitet skall ta skada. Abel
Hermants ironiska romaner i självbiografisk
form äro sannerligen icke lika poetiska som
”Werther”.
Ett exempel på en liten roman som
framgångsrikt utnyttjar den självbiografiska
dagboksformen i poetiskt syfte är Steen Steensen
Blichers utmärkta berättelse ”En Landsbydegns
Dagbog”. Den bästa danska romanen är enligt
kännares åsikt Hans Egede Schacks ”Phan-
3. — B. L. M. 1938. X.
tasterne’ (1858). Den är till formen en
självbiografi och rymmer också en massa
självbiografiskt material, men den är ändå — tack
vare författarens distanserande begåvning och
övriga fallenhet för diktkonsten — en fullgod
roman.
På senare år har självbiografien kommit pä
modet i många länder. Början — om det icke
är en illusion att tala om en början — gjorde
Marcel Proust med sitt gigantiska arbete i
femton delar, ”A la recherche du temps perdu”
(1919—27). Det äi klart att detta verk icke
är en roman på samma sätt som Gustave
Flauberts ”L’Éducation sentimentale”. Trots
att Flauberts roman naturligtvis är starkt
mättad med självbiografiskt stoff är hjälten
dock icke identisk med författaren, och hjälten
är knappast ens huvudpersonen: liksom i en
roman av Walter Scott är ”tiden” eller
”tidsandan” det opersonliga huvudämnet. Det finns
en ”myt” i Flauberts roman. Däremot saknar
Marcel Prousts verk all myt och är därför
väsentligen icke poesi utan prosa — om än
naturligtvis prosa av hög klass. Prousts verk är
icke enbart självbiografi utan också och kanske
ännu mera ”chronique mondaine et
scanda-leuse”. Det är icke en fortsättning av
Augustinus’ bekännelser utan av Tacitus’ historier och
årsböcker, av Brantömes historiska arbeten
769
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
