Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Elgström, Anna Lenah, Från år noll till tre, anmäld av Alma Söderhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
närmare — välgörande ibland, när de utplåna
farliga och vägledande spår i sanden.
Skildringen av vad hon kallar ”dynhuset” är det
bästa i boken, här har hon fått in en
ödslighet kring detta hus och dessa flyktingar och
deras värdfolk, som man inte glömmer. Här
har hon också lyckats bäst med sina figurer.
Belleville, som skymtar, känner man igen, det
är den franska kustens hårda folk — för att
inte tala om hans hustru Marie de Belleville,
född de Joly, som är den enda verkligt
genomförda och sanna personen i boken — hon bär
inte bara i romanen utan även litterärt upp
alla de andra med sin robusta person, sitt
rödblommiga ansikte och sin tillkämpade
duktighet, som gömmer ett annat ansikte, ett annat
väsen, och sitt hårda liv, som gömmer ett annat
liv, helt fyllt av ande och hjärta.
Allt vad Anna Lenah FJgström skriver är
fragmentariskt, men dessa fragment äro kanske
hennes styrka — och hon koncentrerar
säkerligen mer av sin skaparkraft på att få fram
starka situationer än att ge ett plausibelt
helhetsintryck, åtminstone skulle man kunna sluta
därtill av den bekymmerslöshet med vilken hon
sedan låter sina egna bästa motiv tappas bort
i villervallan . . . Av sådana starka situationer
kunde man nämna ögonblicksfotot av den
kungliga vagnen vid återkomsten från Varennes,
när den arbetar sig fram genom massorna,
situationen med den vitklädda damen som gör
hovnigning mitt i den skrikande hopen och
i synnerhet det moment, där vagnen rasslande
kör in genom Tuileriernas trädgårdsportar. Allt
detta är fångat i en blink. Hennes skildring av
belägringen av Tuilerierna till exempel är
däremot ett bevis på, att hon även har förmåga
att skildra långsamt en stark situation, utan
överord och utan tillsats av extra sensationer.
Anna Lenah saknar inte historiskt sinne,
fastän man inte kan säga var det sitter och
hur den historiska luft tillkommer, som hon
fått över sin historia. Ty inte är det genom
den kunskap hon presterar här. Något så
förvirrat har jag aldrig läst som dessa historiska
personers förhållande till händelserna och
varandra. Visserligen må inte en historiker komma
med professorsmentaliteten i pekpinnen till en
fantasifull romanförfattarinna, men det får väl
kanske ändå vara skillnad på att fantisera
kring de historiska personerna och förläna
dem vissa romantiska tillskott än att kasta in
dem i ett slags fantasiens tombola huller om
buller för att låta tillfälligheten och chansen
avgöra i vilken dräkt de fiskas upp i
rul-jansen. Att börja med exempel vore
fullständigt ofruktbart. Det tycks kanske författaren
småsaker om Maria Teresia gått till sina
fäder, när boken börjar, om Danton har tagit
Mirabeaus plats i politiken eller Marat rör
sig framåt på Couthons kryckor. Men varför
använda historiska namn, när man inte kan
placera dem? Och som inte alls behövas. Litar
inte författarinnan på sin förmåga att skapa
historia utan dessa rekvisita? Och vad för en
idé att just draga fram en person så lite känd
som Loustallot, som dessutom också han redan
var död? Är det att namnet fallit av en
tillfällighet i ögonen eller att man vill visa i
vilken grad man är initierad? Och ”yngste” och
”äldste” Lameth ? Lametharna voro fem bröder.
Och naturligtvis är det ju likgiltigt om ett kafé
heter Procope eller Procopé, men hur det nu
är så verkar dessa alla oriktigt använda namn
historiskt kolportage . . .
Det underliga är emellertid, som jag redan
sagt, att det finns historisk luft i boken. Här
få vi livet sådant det var, och jag vill göra
en extra honnör för fru Elgström just på
denna grund, därför att hon skildrat
människorna sådana de äro och som de äro också
under stormtider och revolutioner, då, trots
allt, livet går sin gång och man inte orkar
hela tiden vara varken bovar och hjältar eller
svarta och vita. Det är människor och
människohjärtan som röra sig i hennes bok,
vardagsmänniskor och skrämda och lidande
var-dagshjärtan. Där hon försökt sig på att
genomföra en omänsklig figur som i hjältinnans
klädnad, har hon lyckats minst bra. Hennes
styrka är att skildra eld och lidelse, inte
blekansikten, gåtfulla liv och iskalla själar.
Ämnet för skildringen är av det
intressantaste. Det har alltid förvånat mig att detta
bonde- och adelskrig för att försvara den vita
liljans och traditionernas idealer na haft så
få skildrare, i historien liksom i den ”sköna”
litteraturen, detta krig som fördes med så
mycken hjärtefanatism och genom så många
år, denna front som bildades av enkla
människor utan vapen och tillgångar, och som
bådade upp så mycken kraft och ädelhet hos
män och kvinnor, och kanske just därigenom
kom att utgöra den okuvligaste för republikens
789
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
