Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Elgström, Anna Lenah, Från år noll till tre, anmäld av Alma Söderhjelm - Krusenstjerna, Agnes von, I livets vår, anmäld av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
fiender. Det är väl just Anna Lenah Elgströms
dyrkan av mänsklighetens höga ideal som gör,
att hennes sympati — oberoende av vad hon
avsett från början — på varje rad sticker
fram för dessa män och tappra kvinnor, som
offrade allt för att försvara en så för
tillfället dödsdömd sak som konungamakten och
den katolska kyrkan, vilka vågade livet för att
ett litet barn skulle få sitta på en gyllene tron
och att hostian skulle ges dem av en präst
som icke svurit republiken trohet...
Bokens titel är obegriplig. Har
författarinnan kanske tänkt på att bokens handling börjar
tre månader innan man räknade revolutionens
år I? Eller är det en omskrivning för 1790
—93, och att författarinnan bara placerar
flykten till Varennes ett år för tidigt?
Alma Söderhjelm
I livets vår
AGNES von KRUSENSTJERNA: / livets vår.
(Fattigadel IV.) Bonniers.
11:—.
Viveka von Lagercrona är i fjärde delen
av ”Fattigadel” en tjuguåring, som både ingår
en förlovning och bryter den. I drömlikt
pastorala scener med älskande par, sedda genom
blå och gröna sommardagrar och gyllene
soldis, sträcker sig Viveka som andra älskande,
fjärilar och lekfulla vågor, längtansfullt efter
sin vän för att uppleva undret. Men endast
henne tycks det vara förvägrat. Hemliga
krafter hindrar ständigt, torr och kylande
beräkning möter den trevande känslan, och
människornas plumpa sätt att celebrera
kärleken kommer den att vissna. Antonius, som
alltid trampar förstörande i Vivekas
ödesmönster, lägger med sin svartsjuka vänskap
beslag på hennes fästman, och harmonien
splittras, och till sist, då hon känner sig på
väg att slutas i en ny familjs järnhårda grepp,
bryter hon förlovningen. Dessa kärlekens
förvecklingar skildrar Agnes von Krusenstjerna
med sin instinktpsykologi: på ytan kan det
vara drömlikt och odramatiskt, replikerna
klingar stela, men på ett djupare plan är det
så mycket verkligare och hetare. Drömmarna
har en nästan starkare realitetskaraktär än
verklighetsskildringen — Viveka som
förvandlas till dvärg, Viveka som jagar efter sin
flyende drömsyster och finner sin mor — hur
oemotståndligt naturligt glider inte dessa
drömmar in i berättelsen!
Man har i detta stora romantiska epos
— där första delen målar barndomens
förtrollade värld, andra delen pejlar djupt i
själssjukdomens nattliga trakter och den tredje
framför allt skildrar det instängda och pinande
i familjelivet — en ständig känsla av tidens
egen ilande och glidande flykt med de små
och stora händelser som flyter upp på ytan,
men Viveka själv är egendomligt oförändrad:
egentligen alltjämt samma lilla flicka, en
varelse från en annan planet, värnlös i de
gälla rösternas och de instängda, djuriska
passionernas trollrike. Det är en trollvärld
i många avseenden, häxor och grinande bestar
rör sig där och vemodsfulla prinsessor —
prinsessor som när de befrias ur fångenskapen inte
tål kärlekens eld. Få författare har en så
särartad inre värld som Agnes von Krusenstjerna;
det är diktens försvar mot de moraliska
betänkligheter som har framställts mot publiceringen
av verket och som ingen kan undgå att ta
ställning till.
”1 livets vår” — med sin ironiskt banala
titel — lägger inga egentligen nya ledmotiv
till de föregående, däremot upprepas alla
tidigare, vilket i viss mån sammanhänger med
själva genren, som har att följa årens lopp,
men också gör ett intryck av monotoni, liksom
stilens smidiga vekhet ibland övergår till
slapphet. Det är ett myller av gestalter som drar
förbi. Mest individualiserad är här som
tidigare Antonius, men också den sjuka Arvida är
omgiven av en laddad atmosfär, medan
porträttet av landshövdingskan Oleana går i den
mer elaka genren. Ett centralt parti i boken är
Eveline MacDougalls död och hennes
begravning en kall svensk vinterdag. Det makabra
i upplösningen är starkt understruket, men
man får också en fläkt av försvinnandets
gåtfullhet.
Men till sist är det ju inte bara de rörliga
yttre händelserna och den något tröttande
skaran av släktingar som är det väsentliga
i romanen, utan det inre livet med dess rytm
av begära och försaka; dess starka kontraster,
790
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
