Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Krusenstjerna, Agnes von, I livets vår, anmäld av Margit Abenius - Hedberg, Olle, Mota Olle i grind, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
där det skira alltid har samband med den
mörka dyn, det ömma och fina med det
bestialiska och lusten att skydda och vårda
farligt gränsar till lusten att döda. Jacquette
MacDougall känner sig ena minuten trotsigt
medveten om att tillhöra de utvalda, som ser
sannare än de så kallade friska, men ryggar
i nästa ögonblick tillbaka i skräck för
vansinnet. Och stjärnan som med sitt milda
ljus bestrålar den sovande Vivekas ögonlock,
genomborrar Jacquettes själ med sina taggar,
så att hon drivs mot döden. Överallt
förnimmer Viveka fångenskap, kreaturens suckan,
men också en stor och trotsig frihet, en
salighet att få. I sin tolkning av dessa kontraster,
kosmiska och individuella, är Agnes von
Krusenstjerna alltid ny och genialt
fängslande. Margit Abenius
Olle Hedbergs roman
OLLE HEDBERG: Mota Olle i giind.
Norstedts. 7: 50.
Låt mig genast bekänna: jag vet inte riktigt
vad jag skall tycka om Olle Hedbergs nya bok,
lika litet som jag visste det om den förra, på
vilken denna är en fortsättning. För att skingra
alla missförstånd bör jag kanske genast
till-lägga att det är en utomordentligt bra skriven
bok, kvickare än andra svenska romaner,
åtminstone de som just nu ligga på diskarna,
och mera intensivt lättläst än de flesta.
Villrådigheten gäller alltså inte bokens
intellektuella och artistiska kvalitet utan dess rätta
natur och väsen. Är den fågel eller fisk? Är
den en munter, gäckande pippi som flyger
undan just som den skall till att äta ur handen
på en, eller är den en vasstandad gädda eller
en slemmig ål som till slut skall föra oss ned
i sitt rätta element, gyttjan på botten?
Anledningen till att det är så svårt att svara på
dessa frågor är att romanen ännu inte tycks
vara färdig, det måste komma en eller flera
fortsättningar, och först när det hela är slut
få vi veta om det vi läste var en sorglustig
komedi eller en förfärlig tragedi. Jag skulle
ge bra mycket för ett lugnande ord eller en
varning från författaren redan nu. Det är
obehagligt att inte veta om man skall skratta
eller gråta; lika skamsen som man måste bli
om det visar sig att man skrattat på fel ställe,
lika snopet vore det att ha tyckt sig vädra
blod- och brandlukt i vad som bara var en
frisk ehuru något frän och kylig sommarvind.
”Mota Olle i grind” är en fortsättning på
Karsten Kirsewetters historia, som i ”Grop
åt andra” hann därhän att denne ohängde
mästare i practical jokes själv blev ordentligt
dragen vid näsan av den söta Sonja
Strömbäck, med vilken han upplevde ett våldsamt
kärleksäventyr i södra Frankrike. Henne rann
älskogen av som vatten på en gås, i detta fall
en synnerligen förslagen och kvicktänkt gås,
honom bet den sig fast vid som en nessosdräkt.
Karsten blev så kär att han i sin vanmakt att
besitta denna kvinna till och med fällde
verkliga tårar, vilket han tidigare förmodligen
aldrig gjort annat än i samband med högst
behövlig aga. Sin yttre stil behåller Karsten
i fortsättningsromanen. Han är samme kvickus
och pratar lika mycket, samme blixtsnabbe
och obarmhärtige bedömare av människor.
Men efter flera månader av skilsmässa från
sin älskade är han lika vansinnigt kär i henne,
och denna olycka gör honom onekligen mera
mänsklig och sympatisk i läsarens ögon. Hans
retsamma maner te sig nu som rustningen på
en tapper riddare. Man borde kanske säga
korsriddare, ty sedan Karsten fått ett sataniskt
grymt avskedsbrev från Sonja utkräver han
hämnden på sitt eget kött i form av askes. Han
fyller sitt etui med färska virginiacigarretter
och bär det närmast hjärtat blott för att hans
beslut att sluta röka skall bli dubbelt plågsamt.
Han sover på golvet utan huvudkudde. Han
inregistrerar symtomen av en akut
blindtarmsinflammation utan att låta ett ljud gå över
sina feberspruckna läppar och utan att kalla
på hjälp. Sådant allt är ju otroligt barnsligt
men också rörande och kanske trovärdigt. Den
unge Werthers lidanden, modell 1938. Samtidigt
frågar man sig och som sagt icke utan oro
vad det skall bli av Karsten. Vadtill kommer
författaren att använda detta järn som han
vitglödgar i försakelsens eld?
Karsten är inte den enda huvudpersonen
i romanen. Hans trofaste lyssnare Mårten
Berg-feldt från den förra boken har här fått en
huvudroll. På sitt mera klumpiga och brutala
791
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
