Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Hedberg, Olle, Mota Olle i grind, anmäld av Georg Svensson - Spong, Berit, Spelet på Härnevi, anmäld av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
sätt får han tillfälle att demonstrera
författarens pessimistiska uppfattning av kärleken
mellan man och kvinna. Mårten slår sig för
en gångs skull lite lös en kväll och
naturligtvis trampar han i klaveret. En
familjeflicka, till yttermera visso prostdotter, blir med
barn, och Mårten beslutar sig efter några
valhänta krumbukter att ta konsekvenserna och
låta barnet åtminstone födas i äkta säng. Det
tråkiga är bara att han och hans blivande
hustru knappast känna varann, ännu mindre
brinna av kärlek. Det är så trist och
oromantiskt det gärna kan vara. Karsten tillbragte
åtskilliga nätter med sin Sonja men fick varken
arvinge eller äktenskap trots sin heta åstundan.
Mårten behövde bara en natt med Annemari
för att få båda delarna, trots att han slog ifrån
sig med bägge händerna. Med så ringa förnuft
styres världen och länkas människornas öden
enligt Olle Hedberg, som är en så isande
pessimist att det blir frost på papperskniven,
när man skär upp hans böcker.
När det gäller huvudpersonerna, i detta fall
Karsten, Mårten och Annemari är Olle
Hedberg en inträngande och kringsynt
människo-skildrare. Han är inte nådig emot dem, det
är sant, men han har funderat på dem och
studerat dem från alla sidor. De äro också
levande. Sina bifigurer har han dock en viss
benägenhet att ställa upp mot första bästa
husvägg och ge en mördande salva. Man känner
ibland ett behov att ta dem i försvar mot hans
misantropi. Prosten Tirén, Annemaris pappa,
är ett dylikt infamt porträtt. Att barn kunna
se sina föräldrar i ett obarmhärtigt avslöjande
ljus är sant, men Olle Hedberg förefaller
ibland att alltför lättsinnigt göra gemensam sak
med den yngre generationen. Man ser vad
man vill se, och författaren vill nu med
tendens till skadeglädje se just förljugenheten och
egoismen hos föräldrar och välvilliga tanter
och farbröder. I följande porträtt av ett offer
för föräldraauktoriteten ligger givetvis en hel
del sanning men kanske inte hela sanningen:
Blenda Tirén [Annemaris syster] var också
otroligt beskedlig. En ödmjuk, självutplånande ful flicka.
Hon var ett barn som det ^hade gått att uppfostra.
Annars är ju uppfostrans yttersta mål att misslyckas
och därifrån utgå städse, om ock omedvetet, alla
uppfostrare. Då man säger till ett barn, att det skall
vara lydigt, snällt, ödmjukt, eftergivet och alltid
akta och vörda föräldrar och lärare, så är man
övertygad om, att det vill göra absolut motsatsen till
allt detta, och förmaningsorden avse icke något annat
än att försöka lägga någon liten kapson på den
naturliga egoismen. Men det finns människor som
födas med en abnormt svag egoism, och när de
utsättas för uppfostran, särskilt en sträng eller
målmedveten dylik, blir resultatet fruktansvärt. Man får
fram en invalid, en fågel som visserligen kan hoppa
från gren till gren och picka litet på marken också,
men som alls inte kan flyga. Blenda Tirén kunde
inte flyga. Hon var alldeles full av vad pappa sagt,
lärarinnorna ville, mostrarna tyckte. Blenda själv
varken sade, ville eller tyckte något bestämt. Hon
var gjord för att utnyttjas, i första hand av dem som
fostrat henne, och allteftersom de gingo bort skulle
nya anmäla sig.
Säger man att man trots detta tycker riktigt
bra om Blenda efter det lilla man sett av henne
betraktar författaren förmodligen detta som
ett utslag av förljugenhet, och finner man
prosten Tiréns uppträdande mot de unga
faktiskt riktigt hyggligt och rart, trots att vi
tvingas betrakta det i författarens beredvilligt
framsträckta skrattspegel, så är det kanske
ett resultat av föräldratyranni. Att en annan
person än Mårten måhända skulle funnit både
gubben och prästgården riktigt hemtrevliga,
det vågar man väl inte ens viska om.
Olle Hedberg är emellertid inte en sådan
som man känner sig frestad att pigga upp
med välmenta uppmuntringar och nickningar
åt idyllen. Han är en följdriktig pessimist och
ironiker, och han har onekligen
konjunkturerna för sig. Man får ta honom som han är
och ge honom det vitsordet att han från sina
förutsättningar är en glänsande författare.
Oåtkomlig, repellerande och attraherande, en låga
som man inte värmer sig vid men väl sveder
sig på. Georg Svensson
Spelet på Härnevi
BERIT SPONG: Spelet på Härnevi. Norstedts.
9: 50.
Av Berit Spongs noveller minns jag en om
en ung kvinna som blev kränkt och övergiven
792
och stack ihjäl sin förförare med en sax. Det
var kanske en ”romantisk” historia, men jag
kommer ihåg att jag trodde på själva
intensiteten, temperamentet i berättelsen. Just detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
