Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Spong, Berit, Spelet på Härnevi, anmäld av Margit Abenius - Fridegård, Jan, Äran och hjältarna, anmäld av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
psykologi. Utmärkt är också scenen mellan
Malkus och Ester, där den inre upprördheten
kommer fram i sårande repliker. Det blir en
utsökt liten novell för sig. Känsloskildringen
är nog det bästa, det originellaste i romanen.
Den unga Ester inkarnerar något av kärlekens
egen blinda lag, där hon flyger som en mal
mot ljuset.
Omkring den dramatiska handlingen
utbreder sig som sagt livsskildringen. Den är
i mitt tycke alltför omständlig, ger ibland
intryck av någon slags konstvirkning, bitvis
med sina dialektord svårläst, detaljerna
visserligen sirliga och fina, ja, pregnanta, men
helhetsintrycket ändå svårt att fatta. Man kan
stundom fråga sig vad författarinnan uppnår
med sina omskrivningar. Dock är det också
mycken fin kunnighet och poesi i denna
krönika, och socknens ståndssamhälle med prost
och prostinna, klockare och bönder och de
bohemer som alltid finns i varje socken,
skildras med historisk blick. Bland personerna
lägger man särskilt märke till den gamla
gårdvaren eller ugglan Selma, romanens demon.
I de flesta avseenden hör ”Spelet på Härnevi”
till en äldre, en klassisk svensk tradition, den
kastar inte något perspektiv framåt, vilket man
väl oeftergivligt bör fordra av en betydande
bok. Betydande vill jag alltså inte kalla Berit
Spongs roman, men ingen kan förneka att den
i sitt slag är ett verk av litterär ambition,
skrivet med kärlek till ämnet, med många
finesser och poetiska scener i sin omväxlande
episka rytm. Margit Abenius
Dragonens liv
JAN FRIDEGÄRD: Äran och hjältarna.
Wahlström & Widstrand. 6: 75.
Jan Fr idegård skriver företrädesvis om vad
han direkt upplevt och när han gör det är han
en första rangens författare. Hans erfarenheter
är ett med honom själv på det mest
övertygande sätt, men ändå kan han se dem i deras
större sammanhang, med det perspektiv och
det särskilda slags objektivitet som är en
förutsättning för all riktig konst.
Fr idegård förefaller ha två mästare, som
inte företer större likhet med varandra och
därför kan te sig som två poler i hans litterära
uppfattning. Det är Maxim Gorki och Hjalmar
Söderberg. Han berättar om ett par böcker
som dragonen Stolt fann gömda i en cell där
han tillbringade sex dygn i vaktarrest efter att
ha slängt en fanjunkare i väggen. Den ena
boken var rysk och handlade om folk som
färdades på stäppen; han tyckte sig finna
något gudomligt i deras innerligt primitiva
vardagsliv och han kände det som en befriande
upplevelse. Den andra boken var svensk och
handlade om en viss doktor Glas; han tyckte
den var bra men läste den dock bara en gång.
Detta är ju en litterär deklaration så god som
någon. Och nu kan man kanske säga att Fr
idegård skriver en smula likt Söderberg, men har
något av Gorkis känsla för livet.
”Äran och hjältarna” handlar om en statar-
yngling som lämnar barndomsmarkerna med
deras arbetskrökta människor och koluktande
klövervallar för att bli en stilig och
avundsvärd dragon i Stockholm. Skenbart är det
uniformen som lockar honom, men uniformen
representerar för honom större möjligheter och
intensivare liv. Han är mycket oskuldsfull och
vad han som nyvärvade nummer 60 Stolt får
vara med om är ingenting mindre än en
skänd-ning, ett dagligt förtrampande av
människovärdet. Han mals mellan kadaverdisciplin och
pennalism, offer för kryperiet uppåt och den
sadistiska brutaliteten nedåt. Den sexuella
råheten är bottenlös; könssjukdomar och
våldtäkter hör till de sanna mandomsproven. Stolt
är ingen hjälte och har ingen möjlighet att
betvinga förhållandena omkring sig; han
försöker bara anpassa sig i minsta möjliga mån.
Men efter hand slappnar motståndet, en viss
anpassning blir följden och det leder
slutligen till hans undergång. Sammanhangen
fördunklas, klasskänslan suddas ut, hans liv ter
sig som ett isolerat personligt problem och han
går ut som frivillig på de vitas sida i finska
inbördeskriget. Han blir skjuten i magen och
slocknar bort efter en tid som levande lik,
försänkt i en medvetandets plågofyllda
halvskymning.
Slutet är konsekvent, det är teoretiskt
riktigt, men det är inte upplevt och heller inte
794
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
