Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Fridegård, Jan, Äran och hjältarna, anmäld av Artur Lundkvist - Lilja, Gertrud, Så leva vi, anmäld av Ruth Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
på ett levande sätt övertygande. Skildringen
av militärlivet är däremot övertygande på just
detta sätt, även om enstaka detaljer skulle vara
oriktiga och vissa anakronismer tyder på att
Fridegård inte gjort sin dragontjänst vid den
angivna tidpunkten, utan förskjutit dateringen
för slutets skull. Sådant betyder dock föga;
den militära andan slår brutalt emot en och
den är ständigt sig lik. Individerna såväl som
systemet har skuld till missförhållandena; som
alltid hos Fridegård är det en förening av
samhällskritik och människokritik. Fridegård är
alltid en anklagare och även Stolts historia är
en anklagelse. Han är ett offer och han blir
det inte minst på grund av själva sin oskuld,
sin känslighet och sin ärliga karaktär. Det är
detta som är det egentligt tragiska med honom.
Sedan kan man konstatera att hans oskuld
är så envist oöverkomlig att den tyder på
något slags idealistisk fastlåsning. Det kommer
särskilt fram i bokens kärlekshistoria. Stolt
träffar en flicka som han sällskapar med en
längre tid utan att ta steget fullt ut med henne;
han låter förhållandet vila på idealism. Och
när flickan så blir våldtagen av en annan
dragon är med ens förhållandet ohjälpligt slut
för hans del. Han vägrar att ens träffa den
översiggivna flickan; han bryr sig bara om
sitt ideal, sin sårade idealföreställning och har
ingen känsla för den lidande
människovarelsen. Händelsen verkar psykologiskt sett
omedvetet framprovocerad för att idealdriften ska
kunna ta ut sin rätt.
Samma sak återkommer ständigt i
Fride-gårds böcker. Det är en viktig men dunkel
punkt där det skulle behövas större
medvetenhet, djupare analys. Fridegård har tydligen
icke inför sig själv medvetetgjort det inre
sammanhanget i vissa av sina erfarenheter. Hans
medvetenhet är måhända mera konstnärlig än
psykologisk, eller han kanske litar övervägande
till sin säkra konstnärliga instinkt. Bakom
sociala anklagelser visar sig ofta ligga en
bristfällig självanalys och det kan alltså även vara
fallet med Fridegård. Men det behöver
naturligtvis inte i och för sig förminska riktigheten
i den sociala anklagelsen.
Det är konstnärligheten som befriar det
hemska och upprörande i Fridegårds skildring
från all olust. Det är ingen påklistrad, utvärtes
konstnärlighet, den ansluter sig organiskt till
ämnet och har inget behov för vackra ord.
Personerna karakteriseras genom sin hållning
och sina yttranden, utan att det blir fråga om
någon fotografisk eller stenografisk exakthet.
Konstnärlighet är en form av urval och tar
fasta på det essentiella. Hur påtaglig blir inte
tristessen när Stolt ligger vaken första kvällen
i kasernen, bara genom ett par välplacerade
observationer: ”Genom fönstren syntes en
blå-lysande gaslykta bland de svarta träden och
en vattenpöl blänkte vid foten av den. Det
syntes ända in i logementet när en vindil for
över vattenpussens yta.”
Det anses ofta att den mera fantasibetonade
och gentemot sitt erfarenhetsmaterial mera
fristående författaren är överlägsen den som är
mera direkt beroende av sina erfarenheter.
Men det är inte så säkert; den inre
objektiveringen kan vara lika fullständig i det senare
fallet och då blir skillnaden blott formell eller
rent kvantitativ. Fridegård hör till dem som
skriver ovanligt direkt om sina erfarenheter,
men han objektiverar dem alltid och det är
fallet inte minst i hans senaste bok. Den
personliga erfarenhetens begränsning behöver
heller inte utgöra något handikap, ty
erfarenheternas räckvidd och varaktighet beror inte
på deras mängd utan på fruktbarheten och
intensiteten i den begåvning som gestaltar
dem. Och med tanke därpå förefaller
Fridegård vara utrustad för en betydande
produktion. Artur Lundkvist
Så leva vi?
GERTRUD LILJA: Så leva vi. Bonniers.
6: 75.
Jag inbillar mig att de många böcker av
Gertrud Liljas hand som finnas spridda över
landet sällan råka ut för böckers vanliga öde,
att komma bort. Jag föreställer mig, att de,
försedda med tjocka förstrykningar, bli
ordentligt uppställda på välhållna hyllor i ljusa, rena
bostäder, sådana som Gertrud Lilja vill ha
dem. Det finns mycket som är värt att stryka
för och komma ihåg i ”Så leva vi”: fina,
träffande, någon gång djupsinniga reflexioner.
Gertrud Lilja behöver inte höra förtorkade
tankar skramla, när hon rör på huvudet.
Annars erinra ju åtskilliga romaner om
trä-skramlor, där det gamla tankeinnehållet gör
795
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
