Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Lilja, Gertrud, Så leva vi, anmäld av Ruth Hedberg - Beijer, Harald, Dynamit, anmäld av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
ett ihåligt buller. Denna författarinna har
i stället så många tankar, så mycket att säga,
att hon faller för frestelsen att arrangera
händelseförloppet för att få det sagt. Någon
speciell tendens har hon visserligen inte, hon
är vidsynt och mänsklig, men diktandet utgår
hos henne icke från ett omedvetet arbetande
sjätte sinne, de diktade gestalterna växa inte
fram självklart och naturligt. Det heter i
romanen om en diktare, att hans begåvning var
som matematiksinne, ”det vill säga
fullkomligt oberoende av personligheten”. Om ”Så
leva vi” gäller emellertid tvärtom, att det
värdefulla i den är den klara och redbara
författarpersonligheten. Var fågel sjunger ju efter
sin näbb, och alla sätt äro bra utom de tråkiga.
Idealet är förstås ett både — och: både den
konstnärliga intuitionens slagruta och
intellektets mätinstrument. De förenas dock inte
så ofta, att det finns anledning fördjupa sig
i några önskedrömmar.
När Hilla, hjältinnan i ”Så leva vi”, i första
kapitlet viskar en ljuv hemlighet i sin makes,
lektorn, öra, gäldar han förtroendet med ett
annat: han har förut varit förlovad med en
arbetskamrat, och hon blev sinnessjuk då han
slog upp. Hilla blir irriterad av den
malplacerade upplysningen, och det kan man ju förstå.
Svårare är att förstå lektorn, vilken annars är
en fin karl och senare avlägger ett verkligt
mästarprov i takt och nobless, när Hilla efter
den lille sonens död utan krus först bedrar
och slutligen förlöper honom med en
författare. Hilla ramlar nu rakt ner i en ostädad
bohemtillvaro, blir borgerligt vigd kort innan
hon ger liv åt en idiot; och så är det hennes
tur att bli bedragen. Detta är inte nemesis.
Gertrud Lilja tror inte på nemesis. Bokens
andra kvinnliga förgrundsfigur, den över de
trettio hunna vestalen Märta Borgström, smular
sönder lektorns skuldkänsla med upplysningen,
att hans före detta fästmö varit periodiskt
sinnessjuk sedan ungdomen. Återigen en
romanvändning! I en svensk småstad veta alla, om,
när och hur någon varit sjuk och ännu mycket
bättre om någon varit sinnessjuk. — Märta
Borgström hör till de verksamt goda. Hon
lyckliggör den prövade lektorn, sedan hon
räddat honom ur samvetsnöden. Tidigare har
hon räddat en olycklig maka och mor, som
hotas av skilsmässa, från drunkningsdöden och
ett barnafödande hembiträde från döden i en
snödriva. Det lyckas inte Gertrud Lilja att
göra alla dessa händelser övertygande. Inte
heller den unge flyglöjtnanten, förutbestämd
till skönhet, lycka och en förtidig död,
övertygar. Liksom lektorn för sin fru berättar hur
han råkat henne första gången, så berättar
Rolf för sin bror att han valt officersyrket mot
sin vilja och som en eftergift till fadern, endast
för att initiera läsaren. Man kommer att tänka
på forna tiders dramer, där personerna vid
entrén presenterade sig själva och redogjorde
för sitt förflutna.
Nej, så leva vi inte! Och likväl kan Gertrud
Lilja utan tvivel hjälpa många att leva. Hon
undervisar i tapperhet och tålamod. Den värld
hon ”satts att härska över och behärskas av”
stämmer inte så noga med verklighetens, men
hon lyckas i hög grad med vad Hilla föresätter
sig, ”att försköna den med tillförsikt”.
Ruth Hedberg
Kuriosum
HARALD BEIJER: Dynamit. Roman.
Norstedts. 8: 50.
Att ge en kort resumé av själva den
sedelärande fabeln i Harald Beijers nya roman
är inte svårt.
Regementsintendenten Verner Krogh, som
förskingrat allmänna medel, skjuter sig en
kula för pannan i tanke att kamraterna skola
täcka förlusten för att rädda regementets heder
och änkans pension, vilket också sker.
Buspojken Allan stjäl dynamit och terroriserar
staden med attentat, tills han, efter ett illdåd
som kunnat kosta människoliv, beslutar att
börja ett nytt liv. Han skaffar sig ett
hederligt arbete och går flitigt på aftonkurser. När
han alltså är på väg att bli en bättre människa,
kommer polisen honom på spåren. Hans lärare
Sixten Krogh, son till regementsintendenten,
försöker förgäves inskrida till hans förmån.
Han, den fattige pojken, skyddas inte av
kåranda eller sociala hänsyn; stadsfiskalen kan
inte hindras från att fullgöra sin tjänsteplikt,
och den ”filantropiska” prostinnan vägrar att
ingripa. I förbittring över detta samhälleliga
hyckleri och över att fästmön Gudrun inte
delar hans ursinne utan kallar det vansinne
skjuter sig även herr Krogh junior. Allan blir
796
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
