Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Beijer, Harald, Dynamit, anmäld av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
visserligen frikänd på grund av bristande
bevisning, men han är märkt, och från och
med nu har samhället en ny, desperat fiende,
vars väg obönhörligen går mot nya brott. Han
lyckas också dra in stadsfiskalens son i det
första av dessa, och där sitter nu denne alltför
nitiske ämbetsman på bokens sista sida och
vet varken ut eller in. Skall han låta sonen
relegeras från skolan och sålunda bli
”stämplad för alltid” eller skall han ersätta den
bestulne och låta tysta ned saken, med risk
att Allan, då han blir fast, röjer hela
sanningen ?
I denna djupsinniga frågeställning
utmynnar romanen; diktarens kall är ju inte att
svara utan att spörja! Men nog är det skönt
när den tendens, som dock finnes, ligger i så
öppen dag och är understruken med så tjocka
streck. Det befriar i varje fall både läsaren
och recensenten från att spörja; den bördan
har författaren tagit helt på sig. Den stackars
recensenten däremot måste åtminstone svara
på en fråga, ty det är därför han är till: hur
bär författaren sig åt för att levandegöra denna
sant uppbyggliga historia, som på intet sätt
är mindre schematisk och tillrättalagd än vad
referatet utvisar? Den frågan kan vara kvistig
nog att besvara.
Beijer rör sig i alla sina böcker med ett
slags abstrakt och stiliserad miljö, som dock
brukar vara lätt att lokalisera. Denna gång
är det tydligen den svenska småstaden, vilken
som helst, som bildar ram kring händelserna.
Det heter till exempel (sid. 152):
En å slingrar sig i lata bukter över
Broköpings-slätten. Vid dess inträde i staden från väster flyter
den först igenom stadsparken. Ett långt stycke
utanför staden finnas promenadvägar på båda
stränderna. På vägarna stå på lämpliga avstånd soffor,
av vilka en del ligger ett stycke bort från närmaste
gaslykta. Dessa soffor äro kära tillhåll för stadens
ungdom, särskilt efter skymningens inträdande.
— — — Inne i stadsparken är det bättre ordnat
med belysningen. Folk passerar ofta. Det är en
vacker gammal park. Med höga resliga almar. Ån
vidgar sig här till en liten sjö och man ser ljusen
från fönstren i de hus, som ligga vid en gata, som
går utefter parken, glittra i vattnet. Det är vackert
och stämningsfullt.
Lokalfärgen är alltså inte alltför utpräglad,
men ändå på sitt vis exakt. I vilken tid
romanen utspelas, meddelas inte, men det framgår
att man befinner sig i en demokratisk stat.
Möjligen är det den klassiska konstprincipen som
föresvävar författaren; kanske är det hans
ambition att gestalta de allmänmänskliga
problem, som äro någorlunda gemensamma för
alla tider och alla länder. Underlaget för hans
starka rättfärdighetspatos är i varje fall en
sällsynt renodlad och naken
människoskildring, från vilken alla smådrag, all detalj
realism är så gott som bannlyst. Man väntar sig
sålunda, att det rörliga och ofta halvt mot
ens vilja medryckande händelseförloppet skall
motiveras ur speciellt fördjupade och förtätade
psykiska skeenden. En rad stickprov på bokens
människoskildring kan därför vara på sin plats.
Här är ett stycke kvinnopsykologi (sid.
150 f.):
Gudrun såg honom på långt håll. Och hon blev
behagligt rörd över det leende, som spelade på hans
läppar. Hon hade flera gånger tänkt på honom,
sedan de haft ressällskap på tåget. Hon mindes hur
hon lagt sin hand på hans hand i järnvägskupén.
Hon hade flera gånger sökt erinra sig, vad han
kunde ha sagt, som hade förmått henne till det,
men hon kunde inte finna det. Hon hade bara varit
så oändligt sympatiskt stämd mot honom. Hon hade
inte tyckt synd om honom. Nej, han var sannerligen
inte sådan, att man tyckte synd om honom. Därtill
inbjöd han inte i den allra minsta grad. Men han
var en sådan, att man blev varm till sinnes i hans
närhet.
Här är ett prov på manlig psykologi (sid.
190):
Bodin hade ett behov att göra rätt för sig. Så
starkt att det ibland drev hans tankar i banor, som
voro skadliga för hans ekonomi. Men vid sådana
tillfällen brukade hans hustru rätta till hans tankar,
så att de passade hans intressen. Och sedan hon en
gång fått honom inriktad åt rätt håll, så gick allting
av sig självt.
Ett särskilt befängt kapitel i boken heter
”Kring konungens rådsbord”, där författaren
utan att för en sekund falla ur den allvarliga
tonen blottar de mest fantastiska
föreställningar om vad som försiggår i konseljen i en
konstitutionell monarki. Accessoarer tecknas
i denna stil (sid. 267):
Uppe i taket slingrade sig ett läckert bladverk
i guld mot ljusgrön botten. Det utgjorde tillsammans
med rosenmönstret på bordet ett inslag av
sorglöshet, i vilken anda många av besluten kring
konungens rådsbord fattats.
Konungen själv karakteriseras som följer
(sid. 267 f.):
Konungen var en elegant man. Han var en
rastyp. Hans familj hade suttit på tronen i många
797
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
