Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Beijer, Harald, Dynamit, anmäld av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
hundra år och han var släkt med allt som fanns i
världen av högt förädlade människor. Han var ett
så förstklassigt exemplar av kultiverad människa,
att han nästan inte längre hörde denna världen till.
Alla hjärnans och hjärtats egenskaper hade under
århundradenas lopp, genom alla dessa släktled, det
ena mer kultiverat än det andra, utvecklats och
filtrerats, så att där var nästan ingenting kvar. Intet
annat än sken. Hans majestät satt förfinad och
elegant i sin konseljstol. Hans små händer gjorde
avmätta rörelser, under det han med behaglig
stämma bytte ord med ministrarna. Och ett oklanderligt
leende betäckte hans ansikte.
I det följande gräla ministrarna som ligister
i statschefens närvaro. Det gäller utnämningen
av en ny general, och då enighet ej kan nås,
får kungen en ljus idé och utbrister (sid. 283):
”Hur skulle det vara med den där översten
som åt leverkorv”, vartill ”krigsministern, som
inte hade mycket sinne för humor, frågade
med allvarlig röst: Jag förstår inte vad ers
majestät menar. En överste som åt leverkorv.”
Om detta skall föreställa satir, vågar man, för
att inte gripa till överord, hävda, att den inte
träffar sitt mål.
En endast obetydligt lägre samtalston råder
hemma hos den försupne skomakaren
Axelsson och hans hushållerska, den av födsel och
misshandel halvveliga Ottilia, men där
förefaller den mer på sin plats. Och i skildringen
av dylika figurer, de allra primitivaste
varelserna med det elementäraste, mest
osammansatta själslivet, har Beijer sin verkliga styrka;
de leva och äga full plasticitet. Inför mer
komplicerade naturer eller folk på andra
sociala plan är han maktlösare. Så här
samtala två unga älskande som just funnit
varandra (sid. 158):
—■ Du är en mycket god människa, Sixten.
Hennes ord föllo övertygade och eftertänksamma, även
spontana. Men Sixten svarade henne med en viss
hetta i rösten: Så får du aldrig säga. Jag vill aldrig
höra sådana ord. De är inte sanna. De allra bästa
av människorna försöker endast i någon enstaka
stund att vara det. Jag är matematiker, en sådan har
vanligen inte mycket respekt för teologernas
vetenskap. Men jag säger dig att deras kunskap är den
viktigaste, den som mest rör människan. Kunskapen
om vår skröplighet. — Gudrun sade: Jag säger
endast att du är en god människa. Fastän det
kanske blir litet besvärligt i längden.
Av alla de bristfälliga psykologiska
motiveringarna i boken är den som gäller Sixten
Kroghs självmord den allra svagaste; den stora
uppgörelsescenen mellan honom och fästmön
har jag svårt att ge någon annan etikett än
pekoral. Medan Sixten utöser sin ärliga
indignation över samhällets orättvisor och vägrar
att gå bort och dansa den kväll Allan anhållits,
dansar Gudrun omkring på golvet — för att
egga honom, upplyser författaren. Detta lyckas
också, men då vill Gudrun inte vara med på
noterna, och författaren ger henne i
förbigående en admonition av psykologisk natur
(sid. 324):
Men Gudrun hade sin beräkning. Hon ville ha
sina krafter friska till kvällens fest. Men det hade
kanske varit bättre att hon låtit honom få sin vilja
fram och därigenom uppnått någon avspänning i det
tryck, som rådde i hans personlighet.
Slutligen är det intressant att ta del av
författarens syn på krigets problem. Då Sixten
var skolpojke, riktade en gång en kamrat en
pistol mot honom och skulle just trycka av,
”men hindrades av en annan kamrat, som inte
hade någon pistol och därför var avundsjuk
och klokare, som den avundsjuke så ofta är”
(sid. 346), och den fortsatta kommentaren
lyder (sid. 347):
Men man frågar, hur kunde en yngling, som i
alla fall var fjorton år, så glömma den försiktighet,
som man kan fordra även av en människa i den
åldern. En ganska tanklös fråga. Det sker så
därför att människor är sådana. Det är detta som är
anledningen till krig. Man har vapen, drömmer om
att visa makt med dem. Glömmer följderna och
använder dem.
Det må räcka med dessa exempel, som tala
sitt eget tydliga språk, och som vid behov
kunde mångfaldigas. Även det oviktigaste
händelsemoment behandlas utförligt och ej sällan
dramatiskt, medan de psykiska förloppen äro
förkortade och förenklade till det parodiska.
Man kan inte värja sig för intrycket, att
författaren först uppfunnit själva händelseschemat
och inte förrän efteråt liksom stoppat in
”psykologien” i detta schema. Med de nämnda
undantagen finns det inte heller några
människor av kött och blod i boken, bara
marionetter, som sprattla efter författarens behag
då han rycker i trådarna. Även stilen har
illustrerats av det föregående men kunde
egentligen vara värd ett särskilt studium. Den är
nämligen ett högst egenartat mixtum
composi-tum av normalprosa, kolportage, kurialsvenska
och något slags fornnordisk stenstil. Visst och
sant är, att humbugen, hyckleriet och orätt-
798
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
