Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Beijer, Harald, Dynamit, anmäld av Holger Ahlenius - Asklund, Erik, Solo i kör, anmäld av Thure Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
visan frodas och breda ut sig i alla tider och
i alla samhällen, men inte lär det trubbiga och
grovt tillyxade träsvärd Harald Beijer svingar
i denna bok vålla dem någöt avbräck.
Holger Ahlenius
Gäst i naturen
ERIK ASKLUND: Solo i kör. Dikter, prosa,
kåserier. Bonniers. 4: 75.
Erik Asklund har givit ut en så kallad
mel-lanbok, där han enligt berömda förebilder
samlat ihop litet av varje, dikter, prosa och
kåserier, som det heter i undertiteln. En sådan
bok brukar vanligen förbigås med en artig
reverens av kritiken och mer eller mindre
fullständig likgiltighet av publiken. Artigheten ska
här lämnas åt sidan, men det skulle vara
anmälaren ett nöje, om han kunde förmå
åtminstone någon del av publiken att hoppa
över en eller annan likgiltig roman till förmån
för Asklunds bok. Inte därför att den skulle
vara märklig eller att man skulle sakna
invändningar mot den, utan därför att den ger en så
förtätad bild av ett stycke svensk natur.
Men låt oss gå i ordning med frågorna.
Boken inledes med en avdelning dikter, vilka
såvitt jag förstår inte ha någon starkare
personlig prägel. Poeten kan finna en vacker och
innerlig ton såsom i ”Sista visan”:
Solen sjunker i vinterskog —
är jag dig nära nog?
Källan fryser i liten dal —
är jag dig alltför sval?
Fågel en dör på frusen kvist —
då är jag din till sist!
Men mera än en pastisch är det ju knappast.
I andra dikter talar författarens sociala
medvetande, men det gör sig inte starkare gällande
än man är van att finna i de flesta
umgängeskretsar nuförtiden. Han har tagit sig ledigt
från människorna. I några ”jagdikter” gör
han en del självdeklarationer, men i
fortsättningen har man en känsla av, att han har tagit
sig ledigt från sig själv också, vilket är nästan
värdefullare och i varje fall mera ovanligt för
en författare. Han har blivit ”gäst i naturen”.
Uttrycket är välfunnet och betecknande. Det är
inte fråga om någon återgång i rousseauansk
mening. Asklunds fall är bara ett litterärt
exempel på den moderna tendensen hos
storstädernas befolkning — och Asklund är som
bekant stadsbo, ”ekenskis” av renaste vatten —
att söka sig ut till landet för rekreation,
kraftackumulation. Eftersom han är författare har
han utvidgat programmet med koncentration
i skapande syfte. Han vill ha lugn och ro för
att kunna skriva, är ett enklare sätt att
uttrycka saken.
Han har funnit detta i ett litet torp neråt
Mörkö. Det är ”en tjusande idyll”, för att
använda det aktuella slagordet. Men nu
kommer författaren med det i någon mån
sensationella avslöjandet, att ”idyll är ångest”. Man
känner sig en smula förtumlad inför detta
revoltförsök mot vedertagna begrepp. I
allvarlig avsikt att söka förstå har jag läst
igenom hela boken för att finna en motivering.
Jag har inte funnit någon. Landskapet skiftar
utseende alltefter dagstid och årstid, väder och
vind, men allt andas frid, ro, harmoni.
Ingenting händer, ingenting sjuder under ytan. Man
märker inte ens några spår av kampen för
tillvaron varken bland människor eller djur, inte
det minsta gäddskelett kvarlämnat på en
strand-häll efter trutars och kråkors kalas. Och
författaren själv verkar nöjd och belåten, där han
singlar omkring bland vassarna i sin kära
kanot eller fräser fram över de blänkande
fjärdarna i sin nyinköpta aktersnurra. Idyllen
är idyllisk.
Man vill emellertid ogärna tolka påståendet
som uttryck för en benägenhet hos författaren
att romantisera sig själv, göra sig intressant.
Det måste finnas en annan förklaring. Ligger
den i detta som en tidigare generation kallade
livsångest, och som för Asklund får en speciell
styrka och aktualitet, när han befinner sig
långt borta från människovimlet i staden, där
själva massan inger en viss trygghetskänsla
för individen? Är det en panisk skräck, som
lättare griper den inbitna stadsbon än den
som växt upp under mera lantliga
förhållanden? Eller är det förtvivlan över egen
otillräcklighet, över svikna intentioner och
förhoppningar? Frågan måste lämnas öppen, eftersom
ingen annan än författaren kan besvara den,
och han kanske inte ens kan det själv. Med
idyllen i och för sig har det hela i varje fall
en ganska ytlig beröring.
799
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
